Född i fel ända av världen

Godmorgon allihopa.

frysande nasseIdag hade jag mer än gärna suttit på ett plan till varmare land, trots min flygrädsla. Fy attan vad det känns kallt idag. Det var endast 2 grader i morse och det känns att det är höstluft. Kall och klar….lätt att andas men ändå. Jag vill ha VÄRME. Sol, ljust, varmt och skönt. Slippa ta på sig alltför mycket kläder. Denna dag förra året var vi på väg till vårt älskade Kreta. Vi hade ett rum med utgång till delad pool. Kändes riktigt lyxigt men själva hotellet var inte lika trevligt. Tyckte vi alltså. Personalen var så blasé att de inte längre såg oss som bodde där. De var nog fruktansvärt leds att serva alla ”tokiga” turister.

Har alltid sagt att jag är mest troligt född i fel del av världen. Jag mår så mycket bättre när vi är där det är varmare. Hela min trasiga kropp vaknar till liv och plötsligt kan jag till och med se att det finns visst fotleder under all svullnad. De blir så slanka att man kan se dem.
Att röra sig blir mycket lättare och jag kan även ta små promenader utan att knän och fötter ömmar av smärta. Naturligtvis finns Artrosen kvar men sol och värme gör att den är så mycket lättare att leva med.

orion

Orion Hotell Rethymnonkusten Kreta

Jag håller på att titta efter en resa till solen men ännu har jag inte hittat något eller jo, det har jag visst. En all inclusiveresa till mig och syrran men tyvärr så utgick den från Stockholm och Arlanda och att ta sig dit är lika dyrt som resan. Vi har varit där förut och trivdes oerhört bra. Så det hade verkligen varit något att se fram emot.

Nog om detta nu. Jag får fortsätta att drömma ett tag till innan vi hittat något men vi ger inte upp. Snart dyker det upp något som är helt perfekt. Inte alltför lång flygresa, mycket gott att äta och dricka, sol och värme, pool och bad. Åhhh, det ska bli toppen.

love-from-annica

 

Bilderna tagna från Google.

 

5 arbetspass kvar

som fast anställd. Japp, jag har beslutat mig för att gå i tidig pension eller jag och jag. Det är nog så att kroppen har beslutat att den inte vill ha ett jobb längre. Själv älskar jag mitt jobb men när man känner att orken inte finns då är det dags att kliva av.
Jag kan ju arbeta extra om jag vill och när JAG vill. Ingen kan beordra ut mig utan jag bestämmer själv.

tant-m-rullator

Rik lär jag inte bli men livet är värt så mycket mer än bara pengar. Tror säkert jag får äta mig mätt och att jag har tak över huvudet så det går ingen nöd på mig. Är också helt säker på att jag inte blir sysslolös. Jag har ju mitt ideella engagemang i FMN (Föreningen Mot Narkotika) och det finns att göra där så det räcker och blir över.
Som sagt jag är inte orolig för att bli sysslolös.

image001

5 dagars arbete kvar och denna vecka startar i morgon med tre morgnar på raken sen ledig helg. Hoppas jag orkar för mina leder är rätt så onda just nu men om jag lägger upp jobbet på rätt sätt så ska det nog gå. Man måste ju vara positiv.

tanter_78211682

Ska försöka (märk väl att jag skrev försöka) att komma igång med bloggeriet. Lite vardagsbloggande blandat med en hel del annat. Så får det bli. Ha nu en underbar start på veckan allihopa så ses vi snart igen.

love-from-annica

Att vara kvar eller lämna?

Jag kom att tänka på en sak häromdagen.
Vi fick veta att en kvinna, som vi vet ytligt vem det är, hade gått bort. Enligt rykten i sviter från ett alkoholmissbruk. Då var det någon som berättade att hennes karl hade flyttat ifrån henne för att han orkade inte med missbruket utan tyckte att det gått för långt.

Då slog det mig: Är det stor skillnad på en kvinna och en karl som är medberoende? I mitt tycke så verkar det som om karlen har lättare att dra sig ur ett medberoende. Jag har nämligen hör detta förut.

2016-02-10-2051_56bb94a7ddf2b31c28017660
Vad är det som gör att kvinnorna stannar kvar? Är det vår modersinstinkt eller är vi så övertygade om att vi verkligen kan hjälpa en person med missbruksproblematik? Är det våran övertygelse om att alla ska ha det så bra, så bra? Vara mätta, hela och rena, trygga och lyckliga osv. Ofta är det så att vi vänder verkligen oss ut och in för att försöka hjälpa. Vi sliter ut oss själva i stressen av att inte kunna hjälpa på det sätt vi vill. Dessutom får vi så dåligt samvete om någon vi försöker hjälpa mår dåligt, vilket en missbrukare oftast gör.
När sanningen är den att den enda vi kan förändra är oss själva.

Ser karlarna det på ett annat sätt? Vad är det som gör att de oftast ser klarare när det gäller någon med missbruk? Många tycker de är ego och bara tänker på sig själva. Har de lättare för att släppa känslor eller? Frågan är: Vad är rätt och vad är fel?

Jag personlig tror att det är så individuellt. Alla människor är ju olika (tack gode Gud för det) och därmed blir ju behoven olika. Så om man hjälper någon på ett sätt så är det inte säkert det funkar på nästa, just för att han/hon har andra behov som gör att de klarar av att bli hjälpta. Här gäller det att försöka söka svar och vi kvinnor är kanske lite mer uthärdliga när det gäller att leta och hitta olika alternativ. Vi ger inte upp i första taget utan vi trampar på för att förhoppningsvis hitta hur vi ska kunna lindra och hjälpa.

Vad tror ni? Skulle vara intressant att få veta.

Det var allt för denna gång. Vi ses igen Ciao

kram-fran-annica

Hur lyckas en del?

Jag måste bara undra hur en del lyckas…Lyckas med vadå? kanske ni undrar? Jo, att lura försäkringskassan. I dagens läge när FK kräver nya och mer utförligare intyg gång på gång så kan en del ändå, på något sätt, lura till sig en hel del pengar. Man blir ju lite smått förgrymmad.

Själv har jag för ett tag sedan varit sjukskriven pga att jag har haft enorma problem med mina knän. Det är nu konstaterat att det är Artros. Var hemma i hela 3 veckor så det innebär att sista veckan är det FK som avgör om jag varit nog sjuk för att få sjukpenning. Kan även tala om att fylla i ansökan om att få den är inte lätt. För det första så skickas inga blanketter ut längre utan det ska göras via nätet. Det är bara det att har man inte en digital brevlåda (vilket jag skaffat för någon månad sedan) så får man inte veta det. När det gått ett tag och man börjar sakna den så kan man efterlysa den via telefon. Då först skickar de hem blanketten. Sen är det så att för att fylla i den så måste man tex veta när det nya löneavtalet skrevs på och när det började gälla. Vad det har med sjukskrivningen att göra förtäljer inte historien. Det viktigaste är väl att de får rätt inkomstupplysning för den tid man varit sjukskriven. Sen ska man skriva varför JAG anser att jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter och beskriva en hel arbetsdag. Det kan ju som sagt var hända en del olika saker när man jobbar med människor, så en dag är inte den andra lik. Nå, nog om detta.

sjuk-ska-jobba

Det är därför jag funderar hur en del kan, år efter år, lura FK och läkare. För de måste ju ha läkarintyg för att kunna vara sjukskrivna eller få det som tidigare kallades sjukpension. Är de så skickliga skådespelare eller har de talets gåva och kan förvränga tankeförmågan på folk? Hur har de bara mage att göra något sådant? Jag skulle aldrig ha samvete till att kanske beröva någon som verkligen, verkligen behöver vara sjukskriven, den chansen.

Det är ju dessa lurendrejare, bluffmakare som gör att de som verkligen är i behov av sjukpenning, men kanske inte har orken att strida för den, är de stora förlorarna. Tänk så många tragiska människoöden det skapar. Man läser om multihandikappade barn som blir fråntagna sina assistenter och föräldrar som inte får vara på sjukhus eller hemma för att vårda sina dödssjuka barn. Vem är det som skapat detta kalla samhälle? Är det vi själva eller ska vi skylla på någon annan? Tål att funderas på!

Nä, sätt dit bluffmakarna och låt de betala tillbaka allt de lurat till sig. Låt de pengarna gå till de som verkligen behöver dem.

Själv hatar jag att vara sjukskriven. Jag älskar verkligen mitt arbete men nu har min kropp sagt stopp. Jag har jobbat sedan jag var 17 år och mest med vård och städ. Typiska, tunga kvinnoarbeten. Detta har nu gjort att jag beslutat för att gå i förtida pension. Detta är endast för att slippa detta med att vara sjukskriven, för skulle jag fortsätta arbeta så skulle det säkert bli så. Jag kan förhoppningsvis hoppa in och jobba lite extra, när JAG känner att jag orkar och vill. Om de vill ha mig förstås.

Med detta säger jag Ciao för denna gång.

kram-fran-annica

Värk, värk och åter värk

Detta med värk är verkligen individuellt. Jag själv anser mig ha ganska hög smärttröskel om man jämför med vissa andra. (Karlar t ex 😉) Smärta är ju så ihållande och inte kommer det något gott ur det heller. Att beskriva hur det gör ont är inte heller det lättaste. Den uppmaningen får man alltid hos läkaren.

fibromyalgi

Ungefär så här känns det i min kropp. Föreställ er en ihållande tandvärk. Ibland ilar det och ibland molvärker det. Så känns det i HELA min kropp. Värst är knän, fotleder och från handleden och upp mot fingrarna. Prover visar inte på reumatism men röntgen säger artrit i käkleden och artros i alla leder de hittills röntgat. Men jag får ingen diagnos.

Själv är jag inne på fibromyalgi. Det känns som så när man läser om det och hur det verkar i kropp och knopp. Fast det vågar man inte säga till läkaren för då idiotförklarat de väl mina tankar. Man blir ju så ini norden trött också. Beror kanske på att man inte sover som man ska.

Ja, men det är ju bara att ta värktabletter är det kanske någon som tänker. Men si så lätt är det inte. Först och främst så har jag aldrig varit speciellt mycket för att äta tabletter. Men nu är jag så nödd och tvungen. Har ju gjort en hjärtoperation och måste nu äta medicin i resten av mitt liv. Den ena av dem är Waran. Den tabletten är inte rolig. En liten blå rackare som ställer till med mycket. Man ska vara försiktig med viss mat och grönsaker (naturligtvis det man gillar allra mest typ jordgubbar osv). Ska man äta någon värktablett så är man ännu mer begränsad. Alvedon och Panodil är de enda sorterna som rekommenderas. Men vad hjälper de när man har så ont så man vet inte om det är värt att ställa sig upp ens. Man kanske kan spara det tills senare. Magen mår ju inget bra heller av att äta alltför många av dem.

Många kommer med välmenande råd. Rör på dig, använd stödstrumpor, gå till läkaren, ät LCHF, gör det och gör så så blir det nog bra, osv..
Jag har faktiskt stödstrumpor även om det gör djävulskt ont att ta på dem. Röra på mig ska jag göra när mina knän tillåter det. Just nu är det inte läge för det. Jag söker med ljus och lykta efter något sätt att åtminstone lindra värken men det får jag nog fortsätta med ett tag till. Jo, värme och sol mår jag så mycket bättre i. Kan då t o m se mina fotleder. Så utlandsresor är en lindring men tyvärr så sätter ju ekonomi och semesterdagar käppar i hjulet. Man kan ju inte fara hur mycket som helst.

Nä, nog klagat för denna gång men ibland känns det bara som om att det blir för mycket av det onda.

Ha nu en riktigt bra dag och ta hand om varandra.

kram-fran-annica