Var det bättre förr??

Nu har vi gått in i år 2015 och slänger ett getöga på hur år 2014 var. Vad hände i Sverige och världen?
I Sverige har vi haft ubåtsjakter, skogsbränder och en massa mord och hemskheter. Det toppar vi med en regeringskris som gjorde att vi hotades med omval. Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen och lyckas dessutom få en av sina medlemmar till vice talman.

Allt sammantaget gör att det på något sätt känns otryggt i vår lilla del av världen. Vi verkar totalt ha tappat empatin för andra människor. Vad är det som gör att någon med berått mod misshandlar eller dödar en annan utan att blinka och utan att verka ha dåligt samvete efteråt? En del styckar också sina offer som om det vore den enklaste saken i världen. Dessutom mobbar vi varandra så till den milda grad att en del väljer att avsluta sitt liv, för att de inte längre orkar med trakasserierna.
Hela klungor som helt oprovocerat hoppar på och misshandlar svårt, oskyldiga som bara ”råkade” gå förbi. Prata om att vara på fel plats vid fel tillfälle.
Det är som om vi inte längre bryr oss om konsekvenserna av det vi gör. Hur kunde det bli så galet? Jag har inget bra svar på det.                                         Vill vi inte se, höra eller prata om det, hur ska det då kunna bli bättre.

3aporAlltför många har börjat att prata illa om våra invandrade vänner. Ondgör sig över dem som sitter och tigger utanför affären. De säger ju inte mer än ”Hej, hej” så det är väl bara hälsa tillbaka och gå förbi om man nu inte vill ge en slant. Jag skulle då INTE vilja sitta så i timme efter timme och tigga. Nu påstås det att det är organiserat men jag tror ju inte det är så farligt som en del säger. Många tror att de som kommit hit som flyktingar lever ett liv i sus och dus med gott om pengar (läs bidrag) och där de flesta är kriminella. Men vet ni va? Jag tror att de är precis som de flesta människor. Visst finns det en del rötägg bland dem också men för det ska man ju inte dra alla över en kam. Vi har gott om svenskar som livnär sig på en del rackartyg och inte alltid är så ärliga. Nä, fram för det mångkulturella. Vi har mycket att lära av varandra. Det gäller bara att våga.

Många familjer lever i skuggan av ett missbruk i någon form. De skyddar och curlar så att fasaden utåt inte spricker. Där ska man leva som om allt vore så perfekt och de är den ”lyckliga” familjen. Men innanför väggarna så håller hela släkten på att förgås av skuld, skam, medberoende och en paniskt rädsla i att allt ska sluta med en katastrof. Många blir misshandlade av sina missbrukande anhöriga under psykosliknande tillstånd. Skräcken håller alla i ett järngrepp. De anhöriga kämpar som galningar för att komma på ett sätt att hjälpa. De ringer soc, psyket och polis. Skjutsar och hämtar. Försöker att alltid vara steget före. Är alltid kontaktbar, dag som natt, om det är så att de skulle behövas. Bokar tid på hälsocentralen i hopp om att kunna göra något som till slut gör att den missbrukande väljer ett liv i drogfrihet. För hur det än är så är det ett eget val. Ingen annan kan göra det åt dem.

Ja, vilken värld är det egentligen vi lever i.
# Drogliberalerna skriker högt och skrämmer slag på alla anhöriga som har levt med fasan att ha en som håller på att gå
under i ett missbruk.
# Sverigedemokraterna pratar nazistspråk och vill inte ha våra invandrare här. De får det att låta som om de är mindre värda.
En hemsk utveckling som många tyvärr anammar.
# Mord, misshandel, mobbing…Var är respekten för varandra och för de äldre? Den verkar inte finnas längre.
# Empatin existerar inte längre. Känslan av att kunna sätta sig in i en annans ställe och förstå hur den personen reagerar på
att bli slagen, bli utsatt för mobbing eller utanförskap, bli hånad eller skriken åt, den finns inte längre.

HJALTAR_WEBB ganska mini

Men, men mitt i allt detta tragiskt, hemska så finns dessa underbara vardagsänglar som lyser så klart att allt plötsligt är ljust, bra och väl värt att kämpa på. Dessa underbara vardagshjältar som utan en tanke på sig själv, ställer upp och kämpar för dem som inte orkar. Som helt osjälviskt hoppar i det kalla vattnet för att rädda den som trillat i. Alla som helt ideellt arbetar i olika organisationer utan en tanke på ersättning. Alla som vågar öppna mun och säga till när det gått alldeles för långt. Det är alla dessa, som trots allt, gör det värt att tro på mänskligheten igen.
Tack, tack och åter miljoners tack för att ni finns. Jag undrar hur det skulle ha sett ut annars…mycket, mycket värre. Det är jag helt övertygad om.

Nu önskar jag att år 2015 blir ett år av empatisk gemenskap istället för hemskt utanförskap. Att vi börjar att bry oss om varandra och tar tillvara på var och ens kunnande. Då skulle vi nog komma bra långt.

Till nästa gång

Saying-Good-Bye-

2014 en återblick

Industries_in_2014_Landing_page

 

Nu börjar detta år gå mot sitt slut och ett nytt ska strax ta vid. Hur har detta år varit då? Omtumlande på många sätt. Både bra och dåligt…som ett år ska vara med andra ord. En lagom blandning med övervikt mot det som är bra.

Mitt år började redan på julafton 2013. Det var min första rökfria dag i mitt beslut att nu fick det banne mig vara nog. Jag har kastat bort nog mycket pengar på detta otyg. Tänk om jag vetat att det ändå skulle gå så pass bra, ja då hade jag gjort det för länge, länge sedan. Jag är fortfarande rökfri och har nyss firat årsjubileum minsann.

Efter det så traskade livet vidare med jobb och mitt engagemang i föreningen. Trots att allt var som vanligt så blev jag tröttare och tröttare. Andfåddheten ökade markant och jag tänkte att ”nog var det väl själva den. Nu när man slutat röka dessutom.”
Tyvärr så visade det sig vara allvarligare än jag trott. Min aortaklaff var missformad och hjärtat pumpade inte runt blodet som det skulle. I början på maj gick det inte längre utan jag blev sjukskriven i väntan på operation. Jag kan berätta att det är ingen hit att ha hjärtfel när den bästa sommaren i mannaminne behagade att infinna sig. Jag som älskar sol, värme och sommar fick tillbringa den mestadels inomhus. Det var jobbigt.

Aortic-valve-stenosis

Så här ser mitt hjärtfel ut. Det normala är överst. Dessutom så var två av delarna helt ihopväxt så det såg ut som jag bara hade två ”blad” istället för tre.
Den 1:a augusti så blev jag opererad och fick en mekanisk klaff istället. Den tickar ganska högt och jag har inte vant mig ännu, men det kommer förhoppningsvis. Det blev komplikationer efter op och jag är ännu inte helt kurant men definitivt på bättringsvägen. Man får se det så, att jag lever ju i alla fall vilket jag mest troligt inte gjort utan operationen. Det var i ”elfte timmen” som hjärtkirurgen sa efteråt. Själv så har jag nog inte riktigt förstått och inte velat ta till mig hur sjuk jag egentligen varit. Jag hatar att vara sjuk. Jag som inte ens velat äta alvedon när jag haft huvudvärk, är nu tvingad att äta medicin i resten av mitt liv, vare sig jag vill eller inte. En av dem är Varan. Ett blodförtunnande, så nu har jag en bricka runt halsen där det står att jag äter den, utfall att olyckan skulle vara framme så måste ambulanspersonalen veta detta.
Jag måste få säga att den svenska sjukvården är helt underbar. Vilka änglar som jobbar där. Jag har blivit så väl omhändertagen i allt. En stor eloge till alla.

Mitt i allt detta så fick arbetsgivaren för sig att göra en omorganisation i sin LSS-verksamhet. Den hade startat tre år tidigare men stannade av så alla trodde den lagts på is. Men icke då. Det innebar att jag helt plötsligt blev omplacerad eftersom jag då (tre år tidigare) fått en annan placering men den tjänsten blev det inget av för att de ansåg att behoven helt plötsligt inte fanns. Jag prövade arbeta på en annan gruppbostad men där var de verkligen i behov av hjälp. De klarade inget själva. Det blev mycket lyft och förflyttningar så min kropp orkade inte. Nu blev ju min farhåga att det skulle startas en rehab-utredning och då hade jag med all säkerhet stått utan placering. Men, men jag har trots allt en enorm tur. Arbetsgivaren vill verkligen ha mig kvar och gör allt för att det ska gå vägen. Så nu har vi kommit fram till en lösning som funkar för oss alla. Jag som älskar mitt jobb kunde inte få ett bättre slut på ett väldigt omtumlande år.

Arbete 1

Detta handlade om mig men sen har vi ju allt som händer i den fantastiska värld vi lever i. Både skrämmande och bra saker. Men det tar vi i ett annat inlägg.

Ett riktigt Gott Slut
Saying-Good-Bye-

Julfrid.

Man läser här och där att många har fått julfrid. Nu är de lediga i ett par veckor minst och de kära har börjat anlända för ett julfirande.

julfrid

I vår familj så kommer aldrig julfirandet att bli detsamma, någonsin. Från julen 2011 så fattas en familjemedlem och kommer alltid att göra. Den julkänsla man hade förut vägrar envist att infinna sig. Kan det bero på att det var den ungen som uppskattade julen och ansåg att den var mäktig? Det var superviktigt att traditionerna hölls vid liv för honom. Alla jular skulle vara exakt likadana och inget fick ändras.

Skinkan skulle griljeras kvällen före julafton och granen kläs samma dag. Julaftonsfrukost var choklad med smörgås där pålägget skulle vara gräddost. Den skulle helst intas framför morgonTV där sista avsnittet av kalendern visades (när han var mindre). I samband med det så fick barnen öppna varsin julklapp.

På eftermiddagen så skulle de se Kalle medan jag förberedde maten som skulle ätas direkt efter. Sen blev det julklappsutdelning och umgänge med julgodis, nötter och frukt. Sagan om Karl Bertil Jonsons julafton var bara ett måste.
220px-KarlbertilEfter det så skulle ”våran” Ris a´la Malta göras. Den slukades med god aptit. (Konstigt, att hur mätt man än är så går det alltid ner något gott.) Sen gick kvällen i lugnets tecken. TV:n stod på och vi umgicks med varandra och åt ur den traditionella chokladasken. Det var jul det.

Nu är det mesta ett tvång och måste. Julpyntning, nja..Lite tomtar i bästa fall. Stjärnor och stakar kommer upp mest för att grannarna inte ska tro att vi tillhör något religiöst samfund som inte firar jul. Gubben envisas med julgran, i plast. Tack för det. Någon riktig julstämning vill inte infinna sig.

Jag ser mer fram emot att vi snart går mot ljusare tider och att mörkret ska börja släppa. Som det är nu så blir det aldrig riktigt ljust ute. Hur det än är så vänder det snart. Den 22:a december är den mörkaste dagen men sen ni…
Tänk redan i mars, april börjar man se solen så mycket mer och livsandarna vaknar. Man kan sitta ute, grilla och bara njuta.
Det ni…..Det längtar jag till.

Till vi ses igen

Saying-Good-Bye-

All vår början…osv

BlomsterbukettDå ska jag försöka att sätta igång med att berätta om min alldeles vanliga vardag. Det blir en salig blandning av allt, skämt och allvar, roligt och underfundigt, eftertänksamt och spontant, djupa tankar och ytliga funderingar. Detta blandat med en del goda recept lite tips och trix då blir det en salig soppa av vardagens karameller i olika smaker.

Välkomna att smaka//Acinna