Att vara kvar eller lämna?

Jag kom att tänka på en sak häromdagen.
Vi fick veta att en kvinna, som vi vet ytligt vem det är, hade gått bort. Enligt rykten i sviter från ett alkoholmissbruk. Då var det någon som berättade att hennes karl hade flyttat ifrån henne för att han orkade inte med missbruket utan tyckte att det gått för långt.

Då slog det mig: Är det stor skillnad på en kvinna och en karl som är medberoende? I mitt tycke så verkar det som om karlen har lättare att dra sig ur ett medberoende. Jag har nämligen hör detta förut.

2016-02-10-2051_56bb94a7ddf2b31c28017660
Vad är det som gör att kvinnorna stannar kvar? Är det vår modersinstinkt eller är vi så övertygade om att vi verkligen kan hjälpa en person med missbruksproblematik? Är det våran övertygelse om att alla ska ha det så bra, så bra? Vara mätta, hela och rena, trygga och lyckliga osv. Ofta är det så att vi vänder verkligen oss ut och in för att försöka hjälpa. Vi sliter ut oss själva i stressen av att inte kunna hjälpa på det sätt vi vill. Dessutom får vi så dåligt samvete om någon vi försöker hjälpa mår dåligt, vilket en missbrukare oftast gör.
När sanningen är den att den enda vi kan förändra är oss själva.

Ser karlarna det på ett annat sätt? Vad är det som gör att de oftast ser klarare när det gäller någon med missbruk? Många tycker de är ego och bara tänker på sig själva. Har de lättare för att släppa känslor eller? Frågan är: Vad är rätt och vad är fel?

Jag personlig tror att det är så individuellt. Alla människor är ju olika (tack gode Gud för det) och därmed blir ju behoven olika. Så om man hjälper någon på ett sätt så är det inte säkert det funkar på nästa, just för att han/hon har andra behov som gör att de klarar av att bli hjälpta. Här gäller det att försöka söka svar och vi kvinnor är kanske lite mer uthärdliga när det gäller att leta och hitta olika alternativ. Vi ger inte upp i första taget utan vi trampar på för att förhoppningsvis hitta hur vi ska kunna lindra och hjälpa.

Vad tror ni? Skulle vara intressant att få veta.

Det var allt för denna gång. Vi ses igen Ciao

kram-fran-annica

Helvetes sorg

Såg denna på Facebook och tyckte det var så bra skrivet av denna polis. Det är ju faktiskt fler som blir berörda när ens barn dör. Fast just i det ögonblicket så tänker man inte så.
Här kommer texten:

HELVETES SORG

Du skriker förtvivlat ut din sorg och jag känner hur hela din kropp börjar skaka. Jag håller om dig och du trycker dig hårdare mot mig. Du försöker gråta men kan inte. Den enorma chocken, din sorg och all din rädsla; allting är för mycket. För stort. Du fortsätter skaka och jag vet inte vad jag ska göra. Hålla om dig hårdare? Eller släppa taget helt?

Du börjar klandra dig själv. Snälla du, gör inte det. Det var inte ditt fel, du gav aldrig upp och du gjorde verkligen allt som stod i din makt. Men i slutändan var det hans beslut, hans och ingen annans.

Jag försöker alltid uppehålla någon slags mental sköld för min egen skull. Men den här gången misslyckas jag, skölden går sönder och skriken letar sig genom uniformen, förbi skyddsvästen och hugger mig rakt i hjärtat. Jag tycker så fruktansvärt synd om dig.

Dina skrik, all din smärta; ingenting lämnar mig oberörd och jag önskar så innerligt att jag kunde trösta dig. Men hur mycket jag än vill så jag kan inte. Ingen kan. Inga ord eller meningar i världen kan få dig att må bättre.

Så jag förblir tyst, fortsätter hålla om dig ute på gräsmattan där vi nu sitter. Jag blev tvungen att ta dig hit, bort från platsen, bort från det hemska du möttes av när du kom hem och nu måste bära med dig resten av ditt liv. Ditt liv som nu ligger i spillror, som aldrig kan bli som det var innan. Innan du kom hem.

Jag känner hur tårarna är nära. Men jag vill inte börja gråta, jag kan inte, får inte! Jag tror inte att det är det du behöver. Skärp dig, Tobbe, börja inte gråta nu! Jag lyckas hålla tårarna tillbaka och fortsätter fokusera på dig.

Det du går igenom borde ingen mamma någonsin få uppleva. Eller pappa. Ingen förälder i världen. Eller någon överhuvudtaget. Men du gör det, och du gör det just nu.

Nu har ambulansen lämnat mot lasarettet. Såg du det? Ser du någonting överhuvudtaget; klarar du av att förstå allt som händer omkring dig? Är du medveten om alla människor omkring oss som nyfiket samlas och undrar vad som har hänt? Jag tror inte det.

Jag vill be dom alla att dra åt helvete, sköta sig själva och sluta vara så nyfikna hela tiden. Men det kommer jag inte göra. Har ingen möjlighet till det. De får stirra bäst de vill. Men att de inte skäms! Fattar dom inte? Låt oss vara ifred. Låt mig göra mitt jobb!

Jag sätter dig i polisbilen och kör till lasarettet. Väl framme går min kollega in medan jag håller kvar dig utanför. Han återvänder snart med en menande blick och tre ord: ”Det är förberett.”

Vi går in och möts av två sjuksköterskor. De tittar på dig, på mig, på oss. De vet. De förstår, ord är överflödiga. Vi går förbi receptionen, passerar väntrummen och bort till ett särskilt, avskilt rum. Du har aldrig varit där förut. Men jag har. Många gånger.

Jag vet vad det är för slags rum. Det är fint där inne, sparsamt möblerat med en soffa, två fåtöljer och ett soffbord. På soffbordet står ett ljus och bredvid ligger ett paket näsdukar. Ett mysigt litet rum, men ändå inte. Det är ett rum där man väntar. Väntar på besked.

Detta är ingenting du känner till när jag sätter dig i soffan. Du frågar efter något att dricka och jag går iväg och för att hämta vatten. Jag hittar en vask med sådana vita plastmuggar man alltid ser hos läkaren. Jag fyller två stycken med vatten och går in till dig igen. Jag lämnar över muggarna och du dricker. En sjuksköterska sitter hos dig nu så jag lämnar rummet och ställer mig utanför dörren.

Nu kommer läkaren tillsammans med en kurator och en präst. Han går in och lämnar beskedet. Livet gick inte att rädda. I korridoren utanför hör jag och min kollega dina förtvivlade skrik genom väggarna. Vi tittar på varandra men säger ingenting. Det finns ingenting att säga. Jag mår skit. Men det bleknar i jämförelse med vad du går igenom.

Kuratorn kommer ut i korridoren och jag berättar för henne att vi behöver lämna för att köra till stationen och avrapportera. Ska vi gå in och säga hejdå? Skriken har upphört och bakom dörren hörs inte ett ljud. Om prästen har lyckats få kontakt med dig vill jag inte störa. Kuratorn instämmer, kanske bäst att låta bli.

Så jag lämnar dig där utan att säga hejdå, går ut till polisbilen och kör iväg. Det känns så fel, så dumt att bara försvinna på det sättet, men det var förhoppningsvis nog bäst för dig.

Och det är det enda som räknas.
För du har din helvetes sorg.

// Lundapolisen, Tobbe

Känslan av att vara helt ensam…

Loneliness-Quotes-50

Det är  den känsla man har när man just har upptäckt att ens barn håller på med saker de inte ska. Om då dessutom redan engagerat sig i ett självskadebeteende och trott att det var det största problemet då blir man lite omskakad när sanningen går upp för en.
Man har inte hört någon annan i bekantskapskretsen som pratat om något av det man kämpar med eller mot. I början så berättade jag inte ens för gubben, för man ville skona de andra.
Jag satt och googlade självskadebeteende och missbruk. Jag satt massor av gånger och slog telefonnumret till FMN men vågade inte riktigt, för tänk om jag hade fel. Det kanske inte var så farligt och då kanske jag drog igång något riktigt eländigt. Tänk om jag hade vetat allt jag vet nu, när allt är försent.

Det finns ju hur många anhöriga som helst. Min historia är inte på något sätt unik. Det finns de som har haft eller har det mycket, mycket värre. Men just då så kände jag mig som den ensammaste i hela världen. Tills en dag när jag på affärens parkering stöter på en bekant som har modet att berätta att hon var på väg upp på soc. Hennes son drogade. ”Nä, inte du också” var min spontana kommentar. Det var tack vare henne som jag fick modet att gå med i FMN.

Nu har hon och jag startat upp en kontaktgrupp i våran lilla stad. Nu är det våran tur att ge hopp till andra anhöriga i denna hemska situation så de kanske slipper känna sig som ”ensammast i hela världen”. Jag har dessutom träffat en del som också förlorat sina barn till drogdjävulen. Egentligen har vi inte tid att arbeta (vi gör ju detta på våran fritid) för det är otroligt mycket mer vi skulle kunna göra om bara tid fanns. Nu är jag och min vän inte bangen när det gäller att synas utåt men annars så är det absolut tysthetslöfte som gäller. Alla ska våga berätta om sig och sitt utan att det kommer ut på stan.

Som ni förstår så har känslan av att man var ensam försvunnit. Man hade ju hoppats att det inte skulle vara så många som drabbats som det vi gjort. Vi hoppas att vi åtminstone kan hjälpa någon annan anhörig i deras kamp mot missbruket.

Hälsningar från ett soligt men kallt norr//Acinna