Ibland har man inget val.

Läste igår ett debattinlägg från en bonde. Jag kan förstå att de vill att vi köper svenskt och helst närproducerat. Vi försöker då i denna familj att göra detta men det är inte alla som kan det, av ekonomiska skäl och de har inget val.

rig_fattig

Det finns familjer som är glada om de överhuvudtaget har råd att köpa en ost eller en billig grädde oavsett var den är producerad.

Många är ensamstående med bara en inkomst och kanske 2-3 barn och då är prio ett att få mat på bordet ännu en månad. Var den är gjord eller producerad är av underordnad betydelse. Man köper helt enkelt det plånboken tillåter. Jag tycker inte vi ska ge föräldrar, pensionärer, sjukskrivna eller arbetslösa dåligt samvete bara för att de också måste äta. Jag tycker mig se en tendens på att många försöker dölja/gömma det de har i kundkorgen/vagnen så att inte andra ska se att de köper annat än svenskt och som sagt, helst närproducerat. Har man att välja mellan en ost som kostar 49:90/kg och en som kostar 89:90/kg så är valet inte så svårt.

Samtidigt så har jag full förståelse för bönderna. De vill naturligtvis ha betalt för det de producerar och med rätta. Skulle vara tråkigt om alla fick lägga ner pga dålig verksamhet. Vet att det är nog så svårt att få det att gå runt och många bönder går på knäna. Vi har tur här i byn att ha både gris/köttbonde. Mjölkbonde har vi endast 1 mil härifrån. Visst är det mysigt när man se både grisar och ungnöt gå ute i det fria och bara ha det gott.

Äta måste vi alla göra och det ska vi kunna utan att få dåligt samvete oavsett om vi kan köpa närproducerat eller inte. Så det så 😉

love-from-annica

Energitjuvar

finns både här och där. Jag vet inte hur det är med er men en del människor suger verkligen musten ur en. Det är som om de absorberar all energi runt omkring en. Kvar blir absolut ingen ork och man känner sig som en urvriden trasa. Trött, slut och orkeslös.

energitjuv

Just nu är jag i en period när jag verkligen inte orkar med att andra drar nytta av den lilla ork jag har. Jag behöver den så väl själv så därför har jag bestämt att distansera mig från dessa tjuvar. Den känns riktigt skönt att ha fattat detta beslut även om jag vet att det kommer att tjatas en del om varför jag inte vill prata med vederbörande osv. Nu är det mig själv jag måste tänka på i första hand. Pronto.

Har sen sist haft en rejäl släng av magsjuka och det var inte någon angenäm upplevelse. Kunde inte behålla någonting och man blir till slut som ett darrande asplöv. Nu har det rätat på sig och intagen kan ske som vanligt.

Den hemska dagen för 7 år sedan har också passerat. Den dagen min älskade unge hittades död av en överdos. Detta år på årsdagen så kom det en bok som heter ”Vi begravde våra barn” och den är skriven av 33 mammor som tappat sina barn i överdoser. Har beställt den från bokförlaget Vulkan men väntar fortfarande på att den ska komma. Nu finns den även att beställa på Adlibris och Bokus.

Nu ska jag ta och krypa ner under ett varmt skönt täcke. Kvällsrastat hundarna i -27 grader och det var absolut stjärnklart på himlen. Riktigt vackert och riktigt kallt.

Sov nu gott alla så ses snart igen.

love-from-annica

Tankar för dagen!

equal rightsHur blev det nu? ”Allas lika värde” så viktigt, men det verkar bara gälla så länge alla har samma åsikt som de som ”älskar” att slänga sig med det uttrycket. Olika åsikter och tankar ska negligeras och slås ned på. Då går de till attack och skriver det mest häpnadsväckande otrevligheter de bara kan. Vad hände med att alla har rätt att tycka och tänka vad de vill, älska vem de vill och tro på vad de vill? Någonstans på vägen så verkar det som om ”allas lika värde” försvann.

Jag tycker att allas lika värde innebär att man får vara den man är utan att någon ska vara otidig och sarkastisk angående mitt tyckande och tänkande.

Själv håller jag inte med en del i deras värderingar men man måste ju ändå inse att alla inte tycker likadant. Man kan acceptera att någon tycker olika men man behöver ju inte hålla med dem för det och definitivt inte dumgöra deras åsikter.

Tänk så mycket lättare livet skulle vara om vi alla kunde acceptera varandra trots våra olikheter eller kanske tack vare våra olikheter. Finns ingen som är likadan (om man inte är enäggstvilling förstås) och tänk så tråkigt det skulle vara i världen om alla tänkte och tyckte exakt lika. Vi skulle stagnera och inte komma framåt utan bara stå och stampa på samma ställe.

love-from-annica

 

 

 

Vart tog respekten vägen?

omtanke_156801348När jag läser/hör dagens nyheter så blir man ju nästan mörkrädd. Vart i hela friden har respekten och empatin för andra människor tagit vägen? Varför i allsin dar ger man sig på personer som jobbar med yrken som är till för att skydda oss alla? Poliser, brandmän, ambulanspersonal, väktare och de som jobbar på akutmottagningarna. För att inte tala om lärare som blir hotade av både elever och deras föräldrar. Men HALLÅ, vad är det frågan om. Till och med de som tar hand om utsatta djur, typ på Hundstallet…men alltså vad har hänt med mänskligheten.

Det rings in larm om att det hänt något och när räddningspersonalen kommer dit så blir de attackerade. Det kastas stenar när de kommer med fordonen så att bilrutor går sönder och de blir överfallna.

Ambulanspersonal vågar inte fram till de skadade förrän polis anlänt och den tiden kan betyda skillnad på liv och död. Dessutom är det många som bara står och ser på eller i värsta fall filmar med sina mobiler och lägger sedan upp på sociala medier.

love_146710963

Överhuvudtaget så har det mänskliga klimatet blivit så mycket hårdare. Det är som om vi har slutat att bry oss om andra….och attans om denna har en annan hudfärg eller råkar älska en av samma kön. Då verkar det fullt legalt att hota eller prata illa om dem.

Kvinnor vågar inte gå ut pga att de kan bli påhoppade och gruppvåldtagna. Jag själv har alltid haft respekt för de äldre men nu så blir de också utsatta, både för våld och rån. Folk dräper varandra som om det inte har någon betydelse längre. Man kliver inte upp om man har fått 17 knivhugg i kroppen. Ursäkten att ”det var ju inte meningen att han skulle dö” håller inte en sådan gång. Både offer och gärningsman har ju anhöriga som oftast inte riktigt kan förstå vad som hänt.

Nä, dags att vi alla agerar.

Vi är ju faktiskt ALLA människor som ska samsas på denna planet, oavsett vilket handikapp, vilken hudfärg, tro eller sexuell läggning vi råkar ha. Varför inte då kunna respektera och vara rädd OM varandra i stället för varandra?

en-gyllene-regel2

Räddningstjänst, poliser SKA våga åka ut på larm utan att vara rädda för stenkastning eller påhopp.
Sjukvårdspersonal SKA kunna åka till jobbet utan att få ont i magen och kunna jobba lugnt och säkert utan att bli hotade.
Personalen på Hundstallet SKA kunna rasta sina skyddslingar och känna sig trygga när de utför ett fantastiskt, oftast ideellt, arbete.
De äldre MÅSTE kunna gå ut utan att bli nerslagna för någon ynka krona eller ålderstigen mobiltelefon.
Kvinnor i alla åldrar MÅSTE kunna ta en promenad, oavsett vad hon har för kläder, utan att bli påhoppade och/eller våldtagna.
Även karlar i alla åldrar MÅSTE kunna röra sig som de vill utan att känna oro och rädsla för om de ska komma hem eller inte.

En Polis har för en stund sedan blivit knivhuggen på Medborgarplatsen i Stockholm när han patrullerade. Det skulle ha skett helt oprovocerat. Man blir så ledsen när man hör något sådant. Hoppas han klarar sig.

Vi hörs igen….snart.

love-from-annica

 

Att vara kvar eller lämna?

Jag kom att tänka på en sak häromdagen.
Vi fick veta att en kvinna, som vi vet ytligt vem det är, hade gått bort. Enligt rykten i sviter från ett alkoholmissbruk. Då var det någon som berättade att hennes karl hade flyttat ifrån henne för att han orkade inte med missbruket utan tyckte att det gått för långt.

Då slog det mig: Är det stor skillnad på en kvinna och en karl som är medberoende? I mitt tycke så verkar det som om karlen har lättare att dra sig ur ett medberoende. Jag har nämligen hör detta förut.

2016-02-10-2051_56bb94a7ddf2b31c28017660
Vad är det som gör att kvinnorna stannar kvar? Är det vår modersinstinkt eller är vi så övertygade om att vi verkligen kan hjälpa en person med missbruksproblematik? Är det våran övertygelse om att alla ska ha det så bra, så bra? Vara mätta, hela och rena, trygga och lyckliga osv. Ofta är det så att vi vänder verkligen oss ut och in för att försöka hjälpa. Vi sliter ut oss själva i stressen av att inte kunna hjälpa på det sätt vi vill. Dessutom får vi så dåligt samvete om någon vi försöker hjälpa mår dåligt, vilket en missbrukare oftast gör.
När sanningen är den att den enda vi kan förändra är oss själva.

Ser karlarna det på ett annat sätt? Vad är det som gör att de oftast ser klarare när det gäller någon med missbruk? Många tycker de är ego och bara tänker på sig själva. Har de lättare för att släppa känslor eller? Frågan är: Vad är rätt och vad är fel?

Jag personlig tror att det är så individuellt. Alla människor är ju olika (tack gode Gud för det) och därmed blir ju behoven olika. Så om man hjälper någon på ett sätt så är det inte säkert det funkar på nästa, just för att han/hon har andra behov som gör att de klarar av att bli hjälpta. Här gäller det att försöka söka svar och vi kvinnor är kanske lite mer uthärdliga när det gäller att leta och hitta olika alternativ. Vi ger inte upp i första taget utan vi trampar på för att förhoppningsvis hitta hur vi ska kunna lindra och hjälpa.

Vad tror ni? Skulle vara intressant att få veta.

Det var allt för denna gång. Vi ses igen Ciao

kram-fran-annica

Hur lyckas en del?

Jag måste bara undra hur en del lyckas…Lyckas med vadå? kanske ni undrar? Jo, att lura försäkringskassan. I dagens läge när FK kräver nya och mer utförligare intyg gång på gång så kan en del ändå, på något sätt, lura till sig en hel del pengar. Man blir ju lite smått förgrymmad.

Själv har jag för ett tag sedan varit sjukskriven pga att jag har haft enorma problem med mina knän. Det är nu konstaterat att det är Artros. Var hemma i hela 3 veckor så det innebär att sista veckan är det FK som avgör om jag varit nog sjuk för att få sjukpenning. Kan även tala om att fylla i ansökan om att få den är inte lätt. För det första så skickas inga blanketter ut längre utan det ska göras via nätet. Det är bara det att har man inte en digital brevlåda (vilket jag skaffat för någon månad sedan) så får man inte veta det. När det gått ett tag och man börjar sakna den så kan man efterlysa den via telefon. Då först skickar de hem blanketten. Sen är det så att för att fylla i den så måste man tex veta när det nya löneavtalet skrevs på och när det började gälla. Vad det har med sjukskrivningen att göra förtäljer inte historien. Det viktigaste är väl att de får rätt inkomstupplysning för den tid man varit sjukskriven. Sen ska man skriva varför JAG anser att jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter och beskriva en hel arbetsdag. Det kan ju som sagt var hända en del olika saker när man jobbar med människor, så en dag är inte den andra lik. Nå, nog om detta.

sjuk-ska-jobba

Det är därför jag funderar hur en del kan, år efter år, lura FK och läkare. För de måste ju ha läkarintyg för att kunna vara sjukskrivna eller få det som tidigare kallades sjukpension. Är de så skickliga skådespelare eller har de talets gåva och kan förvränga tankeförmågan på folk? Hur har de bara mage att göra något sådant? Jag skulle aldrig ha samvete till att kanske beröva någon som verkligen, verkligen behöver vara sjukskriven, den chansen.

Det är ju dessa lurendrejare, bluffmakare som gör att de som verkligen är i behov av sjukpenning, men kanske inte har orken att strida för den, är de stora förlorarna. Tänk så många tragiska människoöden det skapar. Man läser om multihandikappade barn som blir fråntagna sina assistenter och föräldrar som inte får vara på sjukhus eller hemma för att vårda sina dödssjuka barn. Vem är det som skapat detta kalla samhälle? Är det vi själva eller ska vi skylla på någon annan? Tål att funderas på!

Nä, sätt dit bluffmakarna och låt de betala tillbaka allt de lurat till sig. Låt de pengarna gå till de som verkligen behöver dem.

Själv hatar jag att vara sjukskriven. Jag älskar verkligen mitt arbete men nu har min kropp sagt stopp. Jag har jobbat sedan jag var 17 år och mest med vård och städ. Typiska, tunga kvinnoarbeten. Detta har nu gjort att jag beslutat för att gå i förtida pension. Detta är endast för att slippa detta med att vara sjukskriven, för skulle jag fortsätta arbeta så skulle det säkert bli så. Jag kan förhoppningsvis hoppa in och jobba lite extra, när JAG känner att jag orkar och vill. Om de vill ha mig förstås.

Med detta säger jag Ciao för denna gång.

kram-fran-annica

Var det bättre förr??

Nu har vi gått in i år 2015 och slänger ett getöga på hur år 2014 var. Vad hände i Sverige och världen?
I Sverige har vi haft ubåtsjakter, skogsbränder och en massa mord och hemskheter. Det toppar vi med en regeringskris som gjorde att vi hotades med omval. Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen och lyckas dessutom få en av sina medlemmar till vice talman.

Allt sammantaget gör att det på något sätt känns otryggt i vår lilla del av världen. Vi verkar totalt ha tappat empatin för andra människor. Vad är det som gör att någon med berått mod misshandlar eller dödar en annan utan att blinka och utan att verka ha dåligt samvete efteråt? En del styckar också sina offer som om det vore den enklaste saken i världen. Dessutom mobbar vi varandra så till den milda grad att en del väljer att avsluta sitt liv, för att de inte längre orkar med trakasserierna.
Hela klungor som helt oprovocerat hoppar på och misshandlar svårt, oskyldiga som bara ”råkade” gå förbi. Prata om att vara på fel plats vid fel tillfälle.
Det är som om vi inte längre bryr oss om konsekvenserna av det vi gör. Hur kunde det bli så galet? Jag har inget bra svar på det.                                         Vill vi inte se, höra eller prata om det, hur ska det då kunna bli bättre.

3aporAlltför många har börjat att prata illa om våra invandrade vänner. Ondgör sig över dem som sitter och tigger utanför affären. De säger ju inte mer än ”Hej, hej” så det är väl bara hälsa tillbaka och gå förbi om man nu inte vill ge en slant. Jag skulle då INTE vilja sitta så i timme efter timme och tigga. Nu påstås det att det är organiserat men jag tror ju inte det är så farligt som en del säger. Många tror att de som kommit hit som flyktingar lever ett liv i sus och dus med gott om pengar (läs bidrag) och där de flesta är kriminella. Men vet ni va? Jag tror att de är precis som de flesta människor. Visst finns det en del rötägg bland dem också men för det ska man ju inte dra alla över en kam. Vi har gott om svenskar som livnär sig på en del rackartyg och inte alltid är så ärliga. Nä, fram för det mångkulturella. Vi har mycket att lära av varandra. Det gäller bara att våga.

Många familjer lever i skuggan av ett missbruk i någon form. De skyddar och curlar så att fasaden utåt inte spricker. Där ska man leva som om allt vore så perfekt och de är den ”lyckliga” familjen. Men innanför väggarna så håller hela släkten på att förgås av skuld, skam, medberoende och en paniskt rädsla i att allt ska sluta med en katastrof. Många blir misshandlade av sina missbrukande anhöriga under psykosliknande tillstånd. Skräcken håller alla i ett järngrepp. De anhöriga kämpar som galningar för att komma på ett sätt att hjälpa. De ringer soc, psyket och polis. Skjutsar och hämtar. Försöker att alltid vara steget före. Är alltid kontaktbar, dag som natt, om det är så att de skulle behövas. Bokar tid på hälsocentralen i hopp om att kunna göra något som till slut gör att den missbrukande väljer ett liv i drogfrihet. För hur det än är så är det ett eget val. Ingen annan kan göra det åt dem.

Ja, vilken värld är det egentligen vi lever i.
# Drogliberalerna skriker högt och skrämmer slag på alla anhöriga som har levt med fasan att ha en som håller på att gå
under i ett missbruk.
# Sverigedemokraterna pratar nazistspråk och vill inte ha våra invandrare här. De får det att låta som om de är mindre värda.
En hemsk utveckling som många tyvärr anammar.
# Mord, misshandel, mobbing…Var är respekten för varandra och för de äldre? Den verkar inte finnas längre.
# Empatin existerar inte längre. Känslan av att kunna sätta sig in i en annans ställe och förstå hur den personen reagerar på
att bli slagen, bli utsatt för mobbing eller utanförskap, bli hånad eller skriken åt, den finns inte längre.

HJALTAR_WEBB ganska mini

Men, men mitt i allt detta tragiskt, hemska så finns dessa underbara vardagsänglar som lyser så klart att allt plötsligt är ljust, bra och väl värt att kämpa på. Dessa underbara vardagshjältar som utan en tanke på sig själv, ställer upp och kämpar för dem som inte orkar. Som helt osjälviskt hoppar i det kalla vattnet för att rädda den som trillat i. Alla som helt ideellt arbetar i olika organisationer utan en tanke på ersättning. Alla som vågar öppna mun och säga till när det gått alldeles för långt. Det är alla dessa, som trots allt, gör det värt att tro på mänskligheten igen.
Tack, tack och åter miljoners tack för att ni finns. Jag undrar hur det skulle ha sett ut annars…mycket, mycket värre. Det är jag helt övertygad om.

Nu önskar jag att år 2015 blir ett år av empatisk gemenskap istället för hemskt utanförskap. Att vi börjar att bry oss om varandra och tar tillvara på var och ens kunnande. Då skulle vi nog komma bra långt.

Till nästa gång

Saying-Good-Bye-