Julfrid.

Man läser här och där att många har fått julfrid. Nu är de lediga i ett par veckor minst och de kära har börjat anlända för ett julfirande.

julfrid

I vår familj så kommer aldrig julfirandet att bli detsamma, någonsin. Från julen 2011 så fattas en familjemedlem och kommer alltid att göra. Den julkänsla man hade förut vägrar envist att infinna sig. Kan det bero på att det var den ungen som uppskattade julen och ansåg att den var mäktig? Det var superviktigt att traditionerna hölls vid liv för honom. Alla jular skulle vara exakt likadana och inget fick ändras.

Skinkan skulle griljeras kvällen före julafton och granen kläs samma dag. Julaftonsfrukost var choklad med smörgås där pålägget skulle vara gräddost. Den skulle helst intas framför morgonTV där sista avsnittet av kalendern visades (när han var mindre). I samband med det så fick barnen öppna varsin julklapp.

På eftermiddagen så skulle de se Kalle medan jag förberedde maten som skulle ätas direkt efter. Sen blev det julklappsutdelning och umgänge med julgodis, nötter och frukt. Sagan om Karl Bertil Jonsons julafton var bara ett måste.
220px-KarlbertilEfter det så skulle ”våran” Ris a´la Malta göras. Den slukades med god aptit. (Konstigt, att hur mätt man än är så går det alltid ner något gott.) Sen gick kvällen i lugnets tecken. TV:n stod på och vi umgicks med varandra och åt ur den traditionella chokladasken. Det var jul det.

Nu är det mesta ett tvång och måste. Julpyntning, nja..Lite tomtar i bästa fall. Stjärnor och stakar kommer upp mest för att grannarna inte ska tro att vi tillhör något religiöst samfund som inte firar jul. Gubben envisas med julgran, i plast. Tack för det. Någon riktig julstämning vill inte infinna sig.

Jag ser mer fram emot att vi snart går mot ljusare tider och att mörkret ska börja släppa. Som det är nu så blir det aldrig riktigt ljust ute. Hur det än är så vänder det snart. Den 22:a december är den mörkaste dagen men sen ni…
Tänk redan i mars, april börjar man se solen så mycket mer och livsandarna vaknar. Man kan sitta ute, grilla och bara njuta.
Det ni…..Det längtar jag till.

Till vi ses igen

Saying-Good-Bye-

Dröm en dröm eller?

drömmar

Härom dagen så läste jag om en mamma som drömt om sin döda dotter. Allt hade varit så verkligt tyckte hon. Min första tanke var ”lyckos henne” eftersom jag INTE har haft en enda dröm, på snart 4 år, om min döde son. En enda gång så drömde jag att jag satt på en buss och då skymtade han fram bakom en annan passagerare, blixtsnabbt, men försvann lika fort.

Sen kom tankarna. Skulle jag vilja drömma om honom? Tänk om jag fick möta honom som den drogberoende sonen, dvs en helt annan person än den som inte drogade. Det skulle jag inte vilja. Skulle jag vilja möta honom som den älskade, kärleksfulla, full  av liv, härliga unge man han var utan droger? Risken är väl att man då skulle få en ännu starkare längtan efter honom än man har men samtidigt…Åh, vad det skulle vara värt det!!

Vi kanske kunde ta våran fototur som vi aldrig hann med, men som vi planerade. Kanske kunde vi bara spatsera i drömmen och prata. Höra hur han har det nu för tiden. Om han mår bra och slipper sin ångest. Om han kanske till slut förstått hur unik och älskad han var. Höra om det är han som är och pillar på våran spis.

Det hade varit toppen men tyvärr så bestämmer man ju inte över sina drömmar. Men kanske någon gång…..

Och precis nu spelade de denna låt på radion. En låt som jag lyssnade på mycket när Petter gått bort. Ödet eller??

Saying-Good-Bye-

Helvetes sorg

Såg denna på Facebook och tyckte det var så bra skrivet av denna polis. Det är ju faktiskt fler som blir berörda när ens barn dör. Fast just i det ögonblicket så tänker man inte så.
Här kommer texten:

HELVETES SORG

Du skriker förtvivlat ut din sorg och jag känner hur hela din kropp börjar skaka. Jag håller om dig och du trycker dig hårdare mot mig. Du försöker gråta men kan inte. Den enorma chocken, din sorg och all din rädsla; allting är för mycket. För stort. Du fortsätter skaka och jag vet inte vad jag ska göra. Hålla om dig hårdare? Eller släppa taget helt?

Du börjar klandra dig själv. Snälla du, gör inte det. Det var inte ditt fel, du gav aldrig upp och du gjorde verkligen allt som stod i din makt. Men i slutändan var det hans beslut, hans och ingen annans.

Jag försöker alltid uppehålla någon slags mental sköld för min egen skull. Men den här gången misslyckas jag, skölden går sönder och skriken letar sig genom uniformen, förbi skyddsvästen och hugger mig rakt i hjärtat. Jag tycker så fruktansvärt synd om dig.

Dina skrik, all din smärta; ingenting lämnar mig oberörd och jag önskar så innerligt att jag kunde trösta dig. Men hur mycket jag än vill så jag kan inte. Ingen kan. Inga ord eller meningar i världen kan få dig att må bättre.

Så jag förblir tyst, fortsätter hålla om dig ute på gräsmattan där vi nu sitter. Jag blev tvungen att ta dig hit, bort från platsen, bort från det hemska du möttes av när du kom hem och nu måste bära med dig resten av ditt liv. Ditt liv som nu ligger i spillror, som aldrig kan bli som det var innan. Innan du kom hem.

Jag känner hur tårarna är nära. Men jag vill inte börja gråta, jag kan inte, får inte! Jag tror inte att det är det du behöver. Skärp dig, Tobbe, börja inte gråta nu! Jag lyckas hålla tårarna tillbaka och fortsätter fokusera på dig.

Det du går igenom borde ingen mamma någonsin få uppleva. Eller pappa. Ingen förälder i världen. Eller någon överhuvudtaget. Men du gör det, och du gör det just nu.

Nu har ambulansen lämnat mot lasarettet. Såg du det? Ser du någonting överhuvudtaget; klarar du av att förstå allt som händer omkring dig? Är du medveten om alla människor omkring oss som nyfiket samlas och undrar vad som har hänt? Jag tror inte det.

Jag vill be dom alla att dra åt helvete, sköta sig själva och sluta vara så nyfikna hela tiden. Men det kommer jag inte göra. Har ingen möjlighet till det. De får stirra bäst de vill. Men att de inte skäms! Fattar dom inte? Låt oss vara ifred. Låt mig göra mitt jobb!

Jag sätter dig i polisbilen och kör till lasarettet. Väl framme går min kollega in medan jag håller kvar dig utanför. Han återvänder snart med en menande blick och tre ord: ”Det är förberett.”

Vi går in och möts av två sjuksköterskor. De tittar på dig, på mig, på oss. De vet. De förstår, ord är överflödiga. Vi går förbi receptionen, passerar väntrummen och bort till ett särskilt, avskilt rum. Du har aldrig varit där förut. Men jag har. Många gånger.

Jag vet vad det är för slags rum. Det är fint där inne, sparsamt möblerat med en soffa, två fåtöljer och ett soffbord. På soffbordet står ett ljus och bredvid ligger ett paket näsdukar. Ett mysigt litet rum, men ändå inte. Det är ett rum där man väntar. Väntar på besked.

Detta är ingenting du känner till när jag sätter dig i soffan. Du frågar efter något att dricka och jag går iväg och för att hämta vatten. Jag hittar en vask med sådana vita plastmuggar man alltid ser hos läkaren. Jag fyller två stycken med vatten och går in till dig igen. Jag lämnar över muggarna och du dricker. En sjuksköterska sitter hos dig nu så jag lämnar rummet och ställer mig utanför dörren.

Nu kommer läkaren tillsammans med en kurator och en präst. Han går in och lämnar beskedet. Livet gick inte att rädda. I korridoren utanför hör jag och min kollega dina förtvivlade skrik genom väggarna. Vi tittar på varandra men säger ingenting. Det finns ingenting att säga. Jag mår skit. Men det bleknar i jämförelse med vad du går igenom.

Kuratorn kommer ut i korridoren och jag berättar för henne att vi behöver lämna för att köra till stationen och avrapportera. Ska vi gå in och säga hejdå? Skriken har upphört och bakom dörren hörs inte ett ljud. Om prästen har lyckats få kontakt med dig vill jag inte störa. Kuratorn instämmer, kanske bäst att låta bli.

Så jag lämnar dig där utan att säga hejdå, går ut till polisbilen och kör iväg. Det känns så fel, så dumt att bara försvinna på det sättet, men det var förhoppningsvis nog bäst för dig.

Och det är det enda som räknas.
För du har din helvetes sorg.

// Lundapolisen, Tobbe

Vilomah

Vilomah

Jag hade inte en aning om att det fanns ett speciellt namn för en förälder som mist sitt barn. På något sätt så känns det riktigt bra. Man kan säga ett enda ord ”Vilomah” och hoppas att andra förstår.
Förstår…Ja, det gör endast föräldrar som är i samma sits och har tappat ett barn.
De andra kan bara föreställa sig men de har inte en blekaste aning om hur det verkligen är.

De har inte en aning om hur det känns att få hjärtat totalt sönderslitet.
De har inte en aning om hur länge (olika från person till person) det tar innan det börjar läka och bli ett ärr.
Ett ärr som blir kvar för resten av livet och ömmar riktigt ordentligt ibland.

De dagar tårarna bara ligger och väntar på att få komma ut.
De dagar man gråter för ingenting, en låt som påminner, något sorgligt på TV, en tanke, ett minne…
Ja, den dagen svämmar det över och går inte att hejda för att nästa dag kännas hyfsat.

Längtan kommer man aldrig över.
Längtan efter att få krama igen.
Längtan efter att få höra dina tankar och funderingar.
Längtan efter att känna din lukt.
Längtan efter att du ska fixa och ordna med min dator.
Längtan efter att du bara ska finnas här hos mig.
Längtan efter att få höra dig sjunga.
Längtan efter att få träffa dig.
En enorm längtan efter dig, min älskade unge.

Until next time/din Vilomah

Brev till min änglason

himmelska tårar

Detta brev skrev jag till dig den 23/1 2011. Vi hade hämtat dig på MoB:en (Missbruks- och Beroendeenheten)
där du varit från måndag till fredag för avgiftning.
Du var som vanligt snabb på att förklara för oss hur du nu skulle stå emot när suget kom.
De hade ju gett dig ”verktygen”, som du sa.
Detta var alltså 2 veckor före det du hittades död.
Då ansågs du inte tillräckligt nergången för att de skulle sätta ett LVM
( lagen om vård av missbrukare i vissa fall ) på dig.
Här kommer brevet jag skrev då:

23/1 -11
Dagen efter, förmodligen inte den sista svängen på avgiftningen.
Hoppas du åtminstone klarar denna helg som drogfri.
Hör på dig att du på något sätt försöker intala dig själv och alla andra att detta fixar du.
Men tyvärr så är du en DROGMISSBRUKARE, KNARKARE av stora mått.
Det värsta är att du själv INTE inser detta.
Du, som påstår att du är så rädd för ”knarkare”, att du inte vill in på behandlingshem tack vare det
( kanske bara en ursäkt för att slippa ) är precis likadan.

Dessutom tror du inte att det syns på dig, men det gör det.
Din gångstil har ändrats, ditt utseende har ändrats.
Hela din identitet är annorlunda.
Borta är min Petter, som du var tidigare.
Kramgo, kunde inte ljuga för mig och väldigt mån om dina kompisar som inte alltid hade det så lätt.
Nu ljuger du hej friskt för allt och alla men inte minst för dig själv.

Det värsta med allt detta är att jag vet inte hur jag ska göra eller bete mig,
för att på något sätt hjälpa dig ifrån din ”kärlek” till drogerna.
Just nu är det din allra största kärlek.

Du vill vara som ” alla andra ” men med ditt beroende så hamnar du långt ifrån.
Som ”alla andra” blir du den dagen du verkligen vill ta emot all den hjälp som erbjuds.
Inte för att djävlas ( ditt eget ord ) med dig utan för att alla är verkligen måna om att hjälpa.

Först och främst måste du acceptera vem DU är.
Med fel och brister men med så mycket som är bra.
DU är unik. INGEN är som du.
Du måste försöka att tycka om dig själv, precis som du är.

Du pratar mycket om din ångest så då måste du förstå
hur jag har det med min.
Fjärilarna i magen slutar ALDRIG att fladdra.
De fladdrar mer eller mindre, men oftast så mycket att man tror att
vingarna ska ramla av.
Detta har resulterat i en kass mage med värk och illamående.
Ibland är det svårt att äta pga detta.

Ångesten när mobilen ringer och man ser att det är från skyddat nummer.
Man ber en bön om att det är du från något ställe där du hamnat
och inte en främmande röst som talar om att du är döende,
eller i värsta fall död.
Hitintills har jag haft tur.

Ångesten över att inte veta var du är,
vad du gör osv, den måste jag försöka lära mig att leva med.

Ångesten över att INTE VETA HUR jag ska handla eller agera för att hjälpa, så det blir rätt.
Helst av allt skulle jag vilja ruska om dig ordentligt, men vet ju att det inte hjälper.

Ångesten över att inte kunna lita på dig och på det du säger.

Ångesten över att du har ångest och skadar dig själv.

Längre än så kom jag inte.
Detta brev är skrivet i fullständigt vanmakt och frustration.
Jag hörde på honom att han hade INTE tagit åt sig ett endaste dugg av vad som sagts på MoB:en.
Skräcken för vad som kunde hända om han fortsatte med sitt missbruk, var fruktansvärd.
Det kändes som om man gick i dödens väntrum. Hemskt…

Jag hade tänk fortsätta med brevet senare och sedan ge det till honom.
Nu blev det inte så.

Onsdagen den 8/2 på morgonen, hittades han, död av en överdos, i sin lägenhet.

Alltid saknad/aldrig glömd
Kram

Änglabarn

Händer+som+håller+hjärta_460x335_Mostphotos_fri+bild_Mia+Torstensson

Något av det värsta som kan hända en förälder är att förlora ett barn.
3 mån, 7 år, 21 år eller 54 år, åldern har ingen betydelse.
Det är ju INTE så det ska vara.
En förälder borde gå före men tyvärr så inträffar saker, en olycka, sjukdom, överdos, självmord etc, som gör att:
Plötsligt står vi där med ett sönderslitet hjärta, förvånade över att tiden inte stannade och över att det ryms så oändligt mycket tårar i ens ögon.
Men tiden, den fortsätter att rulla på och andra fortsätter att leva sina liv som vanligt.
Vi som tycker att tiden helst av allt skulle vridas tillbaka en dag eller två, vi tycker det känns märkligt.
Vi lever ju som i ett vakum.

Sorgen över ett förlorat barn går ALDRIG över men den blir med tiden mer hanterbar.
Det sönderslitna hjärtat läker men lämnar djupa ärr efter sig.
Vi slutar aldrig att tänka på dem och önskar verkligen att de vore med oss.
Men till slut så blir det mer av de goda minnena och man kan tom le eller skratta åt dem.
Så kom ihåg: Minns dom och prata om dom, för de kommer för alltid att finnas med OSS.

Petters änglamamma