”Black Friday” betyder inte samma

sak för alla.

black-friday02

Visst är det trevligt med alla reor och billiga saker men det är många som inte kan eller har möjlighet att shoppa hej vilt. Ekonomin kanske sätter gränsen för vad man kan köpa. Har men det tungt med pengar så prioriteras nog maten i första hand. Dessutom kommer ju snart mellandagsrean och då blir det ett nytt priskrig.

För en del andra innebär Black Friday en dag av katastrof. Om man ska gå på statistiken (vilket jag inte gillar så där jättemycket) så dog förra året över 900 av drogrelaterade orsaker. Mörkertalet är stort. Det innebär att i helgen får ca 6 familjer i Sverige beskedet att deras närstående inte längre finns med i livet pga alkohol/droger. Många närstående har kämpat som tokar i åratal för att på något sätt försökt få hjälp åt de beroende. Även om de inte själva ansett sig behöva det. En del andra kanske inte haft någon kontakt alls på ett bra tag. Hur som helst så är det fruktansvärt tragiskt och betyder att denna Black Friday kommer för alltid att vara fastetsade i deras minne.

En del handlar säker mer än vad de har råd till. De tar lån eller köper på avbetalning och har inte en tanke på att förr eller senare ska allt betalas tillbaka och då med ränta naturligtvis. Kan bli en chock för en del när de inser hur mycket det kostar i slutändan. En del affärer har ju det charmanta erbjudandet ”köp nu, börja betala i februari”. Då har många hunnit glömma bort hur mycket de handlade för.

Usch, nu lät jag verkligen pessimistisk men det jag vill ha fram är ju att alla kanske inte tycker att Black Friday är så trevligt när allt kommer till kritan.

Ha nu en trevlig fortsättning på helgen och tänk er för innan…Behöver jag VERKLIGEN det här?? Ta hand om varandra.

kram-fran-annica

 

 

 

Barnkalas?? Nej tack, jag är upptagen.

alfons_kalas

Så kan det låta när någon bjuder sina kompisar och klasskamrater på kalas. Varför det då? Jo, för att nu för tiden så har inte föräldrarna tid att ordna med kalas utan de hyr in sig på Bowlingen, Leos lekland eller andra ställen. Har man då inte råd att göra på samma sätt så blir det ofta att man tackar nej i stället. För vem vill komma hem till någon som har hembakta kakor och tårta. Där vi ”måste” leka lekar som ”Gömma nyckel”, ”Kurragömma” eller ha fiskdamm. Nä, bevare mig väl, när man kan spela ”Lasergame” och dessutom få hamburgare att äta med en konditoritårta till avslutning.

Jag hade faktiskt förhoppningarna om att klassamhället var på väg att suddas ut men som det är nu så håller vi på att skapa ett nytt fattigSverige. Kraven på vad man ska och inte ska ha blir större och större.
Barnen i 4-års åldern har senaste iPhonen eller Paddan. En del föräldrar har inte ens råd att skicka med frukt till fruktstunden på skolan. Vilket jag tycker att skolan ska hålla med om de vill ha det så. Dessutom ska det vara skidor, skridskor och en massa annat till gympan. För att inte tala om kläderna. Moderiktiga och av rätt märke annars kan du lätt bli retad. En häftig frisyr klippt på salong, gärna med flera färger. Då är man inne.

Alla föräldrar som inte har råd då? Som är ensamstående och har det nog svårt att få det att gå runt. Föräldrar som bor i en alltför liten lägenhet för att de har inte råd med större. Föräldrar som inte har råd att ha ”mysfredag” varje vecka. Föräldrar som i bästa fall ”bara” har råd med en julklapp och då är det oftast något nyttigt och nödvändigt. Vad händer med de barnen? Har de mod och ork att stå emot samhällets krav på vad som är ”rätt”. Med samhälle menar jag oss alla. Vad får de med sig i bagaget? Hur långt orkar de gå?

Trots allt så blir det bra människor av de flesta. De klarar sin skolgång även utan frukt eller senaste mobilen. Kläderna på kroppen fungerade nog faktiskt bättre i skydd mot kyla och isande vindar än de moderiktiga som kompisen hade. Men vi får nog trots allt vara försiktiga i framtiden så att klassklyftorna inte blir större än de redan är. Så tänk er för innan ni säger något nedlåtande om en medmänniska för ni har absolut inte en aning om hur de har det.

Walk a mile in my shoe
before you judge me.

Saying-Good-Bye-

Var det bättre förr??

Nu har vi gått in i år 2015 och slänger ett getöga på hur år 2014 var. Vad hände i Sverige och världen?
I Sverige har vi haft ubåtsjakter, skogsbränder och en massa mord och hemskheter. Det toppar vi med en regeringskris som gjorde att vi hotades med omval. Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen och lyckas dessutom få en av sina medlemmar till vice talman.

Allt sammantaget gör att det på något sätt känns otryggt i vår lilla del av världen. Vi verkar totalt ha tappat empatin för andra människor. Vad är det som gör att någon med berått mod misshandlar eller dödar en annan utan att blinka och utan att verka ha dåligt samvete efteråt? En del styckar också sina offer som om det vore den enklaste saken i världen. Dessutom mobbar vi varandra så till den milda grad att en del väljer att avsluta sitt liv, för att de inte längre orkar med trakasserierna.
Hela klungor som helt oprovocerat hoppar på och misshandlar svårt, oskyldiga som bara ”råkade” gå förbi. Prata om att vara på fel plats vid fel tillfälle.
Det är som om vi inte längre bryr oss om konsekvenserna av det vi gör. Hur kunde det bli så galet? Jag har inget bra svar på det.                                         Vill vi inte se, höra eller prata om det, hur ska det då kunna bli bättre.

3aporAlltför många har börjat att prata illa om våra invandrade vänner. Ondgör sig över dem som sitter och tigger utanför affären. De säger ju inte mer än ”Hej, hej” så det är väl bara hälsa tillbaka och gå förbi om man nu inte vill ge en slant. Jag skulle då INTE vilja sitta så i timme efter timme och tigga. Nu påstås det att det är organiserat men jag tror ju inte det är så farligt som en del säger. Många tror att de som kommit hit som flyktingar lever ett liv i sus och dus med gott om pengar (läs bidrag) och där de flesta är kriminella. Men vet ni va? Jag tror att de är precis som de flesta människor. Visst finns det en del rötägg bland dem också men för det ska man ju inte dra alla över en kam. Vi har gott om svenskar som livnär sig på en del rackartyg och inte alltid är så ärliga. Nä, fram för det mångkulturella. Vi har mycket att lära av varandra. Det gäller bara att våga.

Många familjer lever i skuggan av ett missbruk i någon form. De skyddar och curlar så att fasaden utåt inte spricker. Där ska man leva som om allt vore så perfekt och de är den ”lyckliga” familjen. Men innanför väggarna så håller hela släkten på att förgås av skuld, skam, medberoende och en paniskt rädsla i att allt ska sluta med en katastrof. Många blir misshandlade av sina missbrukande anhöriga under psykosliknande tillstånd. Skräcken håller alla i ett järngrepp. De anhöriga kämpar som galningar för att komma på ett sätt att hjälpa. De ringer soc, psyket och polis. Skjutsar och hämtar. Försöker att alltid vara steget före. Är alltid kontaktbar, dag som natt, om det är så att de skulle behövas. Bokar tid på hälsocentralen i hopp om att kunna göra något som till slut gör att den missbrukande väljer ett liv i drogfrihet. För hur det än är så är det ett eget val. Ingen annan kan göra det åt dem.

Ja, vilken värld är det egentligen vi lever i.
# Drogliberalerna skriker högt och skrämmer slag på alla anhöriga som har levt med fasan att ha en som håller på att gå
under i ett missbruk.
# Sverigedemokraterna pratar nazistspråk och vill inte ha våra invandrare här. De får det att låta som om de är mindre värda.
En hemsk utveckling som många tyvärr anammar.
# Mord, misshandel, mobbing…Var är respekten för varandra och för de äldre? Den verkar inte finnas längre.
# Empatin existerar inte längre. Känslan av att kunna sätta sig in i en annans ställe och förstå hur den personen reagerar på
att bli slagen, bli utsatt för mobbing eller utanförskap, bli hånad eller skriken åt, den finns inte längre.

HJALTAR_WEBB ganska mini

Men, men mitt i allt detta tragiskt, hemska så finns dessa underbara vardagsänglar som lyser så klart att allt plötsligt är ljust, bra och väl värt att kämpa på. Dessa underbara vardagshjältar som utan en tanke på sig själv, ställer upp och kämpar för dem som inte orkar. Som helt osjälviskt hoppar i det kalla vattnet för att rädda den som trillat i. Alla som helt ideellt arbetar i olika organisationer utan en tanke på ersättning. Alla som vågar öppna mun och säga till när det gått alldeles för långt. Det är alla dessa, som trots allt, gör det värt att tro på mänskligheten igen.
Tack, tack och åter miljoners tack för att ni finns. Jag undrar hur det skulle ha sett ut annars…mycket, mycket värre. Det är jag helt övertygad om.

Nu önskar jag att år 2015 blir ett år av empatisk gemenskap istället för hemskt utanförskap. Att vi börjar att bry oss om varandra och tar tillvara på var och ens kunnande. Då skulle vi nog komma bra långt.

Till nästa gång

Saying-Good-Bye-

2014 en återblick

Industries_in_2014_Landing_page

 

Nu börjar detta år gå mot sitt slut och ett nytt ska strax ta vid. Hur har detta år varit då? Omtumlande på många sätt. Både bra och dåligt…som ett år ska vara med andra ord. En lagom blandning med övervikt mot det som är bra.

Mitt år började redan på julafton 2013. Det var min första rökfria dag i mitt beslut att nu fick det banne mig vara nog. Jag har kastat bort nog mycket pengar på detta otyg. Tänk om jag vetat att det ändå skulle gå så pass bra, ja då hade jag gjort det för länge, länge sedan. Jag är fortfarande rökfri och har nyss firat årsjubileum minsann.

Efter det så traskade livet vidare med jobb och mitt engagemang i föreningen. Trots att allt var som vanligt så blev jag tröttare och tröttare. Andfåddheten ökade markant och jag tänkte att ”nog var det väl själva den. Nu när man slutat röka dessutom.”
Tyvärr så visade det sig vara allvarligare än jag trott. Min aortaklaff var missformad och hjärtat pumpade inte runt blodet som det skulle. I början på maj gick det inte längre utan jag blev sjukskriven i väntan på operation. Jag kan berätta att det är ingen hit att ha hjärtfel när den bästa sommaren i mannaminne behagade att infinna sig. Jag som älskar sol, värme och sommar fick tillbringa den mestadels inomhus. Det var jobbigt.

Aortic-valve-stenosis

Så här ser mitt hjärtfel ut. Det normala är överst. Dessutom så var två av delarna helt ihopväxt så det såg ut som jag bara hade två ”blad” istället för tre.
Den 1:a augusti så blev jag opererad och fick en mekanisk klaff istället. Den tickar ganska högt och jag har inte vant mig ännu, men det kommer förhoppningsvis. Det blev komplikationer efter op och jag är ännu inte helt kurant men definitivt på bättringsvägen. Man får se det så, att jag lever ju i alla fall vilket jag mest troligt inte gjort utan operationen. Det var i ”elfte timmen” som hjärtkirurgen sa efteråt. Själv så har jag nog inte riktigt förstått och inte velat ta till mig hur sjuk jag egentligen varit. Jag hatar att vara sjuk. Jag som inte ens velat äta alvedon när jag haft huvudvärk, är nu tvingad att äta medicin i resten av mitt liv, vare sig jag vill eller inte. En av dem är Varan. Ett blodförtunnande, så nu har jag en bricka runt halsen där det står att jag äter den, utfall att olyckan skulle vara framme så måste ambulanspersonalen veta detta.
Jag måste få säga att den svenska sjukvården är helt underbar. Vilka änglar som jobbar där. Jag har blivit så väl omhändertagen i allt. En stor eloge till alla.

Mitt i allt detta så fick arbetsgivaren för sig att göra en omorganisation i sin LSS-verksamhet. Den hade startat tre år tidigare men stannade av så alla trodde den lagts på is. Men icke då. Det innebar att jag helt plötsligt blev omplacerad eftersom jag då (tre år tidigare) fått en annan placering men den tjänsten blev det inget av för att de ansåg att behoven helt plötsligt inte fanns. Jag prövade arbeta på en annan gruppbostad men där var de verkligen i behov av hjälp. De klarade inget själva. Det blev mycket lyft och förflyttningar så min kropp orkade inte. Nu blev ju min farhåga att det skulle startas en rehab-utredning och då hade jag med all säkerhet stått utan placering. Men, men jag har trots allt en enorm tur. Arbetsgivaren vill verkligen ha mig kvar och gör allt för att det ska gå vägen. Så nu har vi kommit fram till en lösning som funkar för oss alla. Jag som älskar mitt jobb kunde inte få ett bättre slut på ett väldigt omtumlande år.

Arbete 1

Detta handlade om mig men sen har vi ju allt som händer i den fantastiska värld vi lever i. Både skrämmande och bra saker. Men det tar vi i ett annat inlägg.

Ett riktigt Gott Slut
Saying-Good-Bye-

Julfrid.

Man läser här och där att många har fått julfrid. Nu är de lediga i ett par veckor minst och de kära har börjat anlända för ett julfirande.

julfrid

I vår familj så kommer aldrig julfirandet att bli detsamma, någonsin. Från julen 2011 så fattas en familjemedlem och kommer alltid att göra. Den julkänsla man hade förut vägrar envist att infinna sig. Kan det bero på att det var den ungen som uppskattade julen och ansåg att den var mäktig? Det var superviktigt att traditionerna hölls vid liv för honom. Alla jular skulle vara exakt likadana och inget fick ändras.

Skinkan skulle griljeras kvällen före julafton och granen kläs samma dag. Julaftonsfrukost var choklad med smörgås där pålägget skulle vara gräddost. Den skulle helst intas framför morgonTV där sista avsnittet av kalendern visades (när han var mindre). I samband med det så fick barnen öppna varsin julklapp.

På eftermiddagen så skulle de se Kalle medan jag förberedde maten som skulle ätas direkt efter. Sen blev det julklappsutdelning och umgänge med julgodis, nötter och frukt. Sagan om Karl Bertil Jonsons julafton var bara ett måste.
220px-KarlbertilEfter det så skulle ”våran” Ris a´la Malta göras. Den slukades med god aptit. (Konstigt, att hur mätt man än är så går det alltid ner något gott.) Sen gick kvällen i lugnets tecken. TV:n stod på och vi umgicks med varandra och åt ur den traditionella chokladasken. Det var jul det.

Nu är det mesta ett tvång och måste. Julpyntning, nja..Lite tomtar i bästa fall. Stjärnor och stakar kommer upp mest för att grannarna inte ska tro att vi tillhör något religiöst samfund som inte firar jul. Gubben envisas med julgran, i plast. Tack för det. Någon riktig julstämning vill inte infinna sig.

Jag ser mer fram emot att vi snart går mot ljusare tider och att mörkret ska börja släppa. Som det är nu så blir det aldrig riktigt ljust ute. Hur det än är så vänder det snart. Den 22:a december är den mörkaste dagen men sen ni…
Tänk redan i mars, april börjar man se solen så mycket mer och livsandarna vaknar. Man kan sitta ute, grilla och bara njuta.
Det ni…..Det längtar jag till.

Till vi ses igen

Saying-Good-Bye-

En vit jul för barnens bästa.

Barn med tomte

Nu närmar sig den storhelg som de allra flesta längtar mest efter. De allra flesta ja, men inte alla. Det finns en del som fasar för denna afton som egentligen ska vara fylld av glädje, gemenskap och en massa god mat.

Jag anser att julen är barnens egna helg. Den ska INTE vara en helg av fasa, ledsamhet, fylla och bråk. En dag, en enda dag kan väl vi vuxna avhålla oss från alkohol. Speciellt om man vet med sig att det blir mycket bråk när man dricker. Varför måste en del vuxna alltid bara ”Ta en öl eller snaps till maten”. En del startar dessutom med ”lite” starkvinsglögg så de ska komma i julstämning.

Snacka om att lura sig själv för barnen lurar de inte. De vet i maggropen vad som ska hända. Kanske, hoppas de att åtminstone middagen blir serverad denna jul. De hoppas att de inte ska behöva ringa polisen efter hjälp när bråken eskalerar. De hoppas att de ska slippa stänga in sig i sitt rum för att inte vara i vägen när saker och ting yr runt. Hur ska de göra för att slippa alla hotfulla, kränkande och skrikiga ord? Det är nog nästan omöjligt.

Så låt oss alla fira en vit jul. En jul utan alkohol men med härlig nysnö. En jul utan bråk och fylla. Då har vi uppfyllt många barns enda önskan. En lugn och trevlig jul.

Saying-Good-Bye-

Nykter = skrivkramp

Brain-2

Lars von Trier är nykter och drogfri sen 90 dagar (LÄNK) men fruktar nu att hans artistiska ådra drabbas hårt av detta. Men vilken dj-a inställning (ursäkta språket). Det är väl klart att den gör när man har den tanken.

Tänk istället att ”Nu ska jag visa dem alla”. ”Jag är den där fenomenala regissören som klarar allt, även nykter”. Nä, istället så är det synd om stackaren som aldrig mer kan producera något av värde.

Tänk om alla skulle tänka så. Vilken kulturellt fattig värd vi skulle leva i då. Jag känner till många som är enastående framförare av diverse kulturella inslag och gör det trots att de är nyktra och drogfria. Undrar hur de bär sig åt? Var får de sin härliga inspiration ifrån? De kanske verkligen vågar leva, här och nu och dessutom gör fantastiska saker av sina upplevelser. Diktar, sjunger, skriver musik eller böcker, kanske lite prosa eller som här, en blogg.

Tyvärr så är det ju så, att med den inställningen Lars von Trier har så är han snart tillbaka i missbruket med ”ursäkten” (finns alltid en ursäkt för det är ju INTE deras eget fel) att han måste ju bara producera och göra det bra och det kan han, som sagt, bara göra med någon drog i kroppen. Stackarn….

Hoppas verkligen han hittar ett annat sätt där han kan uttrycka sin talang till fullo. Så han slipper droger och inser att livet är en egen drog i sig som dessutom är väl värd att ta vara på.

Saying-Good-Bye-