Att vara kvar eller lämna?

Jag kom att tänka på en sak häromdagen.
Vi fick veta att en kvinna, som vi vet ytligt vem det är, hade gått bort. Enligt rykten i sviter från ett alkoholmissbruk. Då var det någon som berättade att hennes karl hade flyttat ifrån henne för att han orkade inte med missbruket utan tyckte att det gått för långt.

Då slog det mig: Är det stor skillnad på en kvinna och en karl som är medberoende? I mitt tycke så verkar det som om karlen har lättare att dra sig ur ett medberoende. Jag har nämligen hör detta förut.

2016-02-10-2051_56bb94a7ddf2b31c28017660
Vad är det som gör att kvinnorna stannar kvar? Är det vår modersinstinkt eller är vi så övertygade om att vi verkligen kan hjälpa en person med missbruksproblematik? Är det våran övertygelse om att alla ska ha det så bra, så bra? Vara mätta, hela och rena, trygga och lyckliga osv. Ofta är det så att vi vänder verkligen oss ut och in för att försöka hjälpa. Vi sliter ut oss själva i stressen av att inte kunna hjälpa på det sätt vi vill. Dessutom får vi så dåligt samvete om någon vi försöker hjälpa mår dåligt, vilket en missbrukare oftast gör.
När sanningen är den att den enda vi kan förändra är oss själva.

Ser karlarna det på ett annat sätt? Vad är det som gör att de oftast ser klarare när det gäller någon med missbruk? Många tycker de är ego och bara tänker på sig själva. Har de lättare för att släppa känslor eller? Frågan är: Vad är rätt och vad är fel?

Jag personlig tror att det är så individuellt. Alla människor är ju olika (tack gode Gud för det) och därmed blir ju behoven olika. Så om man hjälper någon på ett sätt så är det inte säkert det funkar på nästa, just för att han/hon har andra behov som gör att de klarar av att bli hjälpta. Här gäller det att försöka söka svar och vi kvinnor är kanske lite mer uthärdliga när det gäller att leta och hitta olika alternativ. Vi ger inte upp i första taget utan vi trampar på för att förhoppningsvis hitta hur vi ska kunna lindra och hjälpa.

Vad tror ni? Skulle vara intressant att få veta.

Det var allt för denna gång. Vi ses igen Ciao

kram-fran-annica

Hur lyckas en del?

Jag måste bara undra hur en del lyckas…Lyckas med vadå? kanske ni undrar? Jo, att lura försäkringskassan. I dagens läge när FK kräver nya och mer utförligare intyg gång på gång så kan en del ändå, på något sätt, lura till sig en hel del pengar. Man blir ju lite smått förgrymmad.

Själv har jag för ett tag sedan varit sjukskriven pga att jag har haft enorma problem med mina knän. Det är nu konstaterat att det är Artros. Var hemma i hela 3 veckor så det innebär att sista veckan är det FK som avgör om jag varit nog sjuk för att få sjukpenning. Kan även tala om att fylla i ansökan om att få den är inte lätt. För det första så skickas inga blanketter ut längre utan det ska göras via nätet. Det är bara det att har man inte en digital brevlåda (vilket jag skaffat för någon månad sedan) så får man inte veta det. När det gått ett tag och man börjar sakna den så kan man efterlysa den via telefon. Då först skickar de hem blanketten. Sen är det så att för att fylla i den så måste man tex veta när det nya löneavtalet skrevs på och när det började gälla. Vad det har med sjukskrivningen att göra förtäljer inte historien. Det viktigaste är väl att de får rätt inkomstupplysning för den tid man varit sjukskriven. Sen ska man skriva varför JAG anser att jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter och beskriva en hel arbetsdag. Det kan ju som sagt var hända en del olika saker när man jobbar med människor, så en dag är inte den andra lik. Nå, nog om detta.

sjuk-ska-jobba

Det är därför jag funderar hur en del kan, år efter år, lura FK och läkare. För de måste ju ha läkarintyg för att kunna vara sjukskrivna eller få det som tidigare kallades sjukpension. Är de så skickliga skådespelare eller har de talets gåva och kan förvränga tankeförmågan på folk? Hur har de bara mage att göra något sådant? Jag skulle aldrig ha samvete till att kanske beröva någon som verkligen, verkligen behöver vara sjukskriven, den chansen.

Det är ju dessa lurendrejare, bluffmakare som gör att de som verkligen är i behov av sjukpenning, men kanske inte har orken att strida för den, är de stora förlorarna. Tänk så många tragiska människoöden det skapar. Man läser om multihandikappade barn som blir fråntagna sina assistenter och föräldrar som inte får vara på sjukhus eller hemma för att vårda sina dödssjuka barn. Vem är det som skapat detta kalla samhälle? Är det vi själva eller ska vi skylla på någon annan? Tål att funderas på!

Nä, sätt dit bluffmakarna och låt de betala tillbaka allt de lurat till sig. Låt de pengarna gå till de som verkligen behöver dem.

Själv hatar jag att vara sjukskriven. Jag älskar verkligen mitt arbete men nu har min kropp sagt stopp. Jag har jobbat sedan jag var 17 år och mest med vård och städ. Typiska, tunga kvinnoarbeten. Detta har nu gjort att jag beslutat för att gå i förtida pension. Detta är endast för att slippa detta med att vara sjukskriven, för skulle jag fortsätta arbeta så skulle det säkert bli så. Jag kan förhoppningsvis hoppa in och jobba lite extra, när JAG känner att jag orkar och vill. Om de vill ha mig förstås.

Med detta säger jag Ciao för denna gång.

kram-fran-annica