Barnkalas?? Nej tack, jag är upptagen.

alfons_kalas

Så kan det låta när någon bjuder sina kompisar och klasskamrater på kalas. Varför det då? Jo, för att nu för tiden så har inte föräldrarna tid att ordna med kalas utan de hyr in sig på Bowlingen, Leos lekland eller andra ställen. Har man då inte råd att göra på samma sätt så blir det ofta att man tackar nej i stället. För vem vill komma hem till någon som har hembakta kakor och tårta. Där vi ”måste” leka lekar som ”Gömma nyckel”, ”Kurragömma” eller ha fiskdamm. Nä, bevare mig väl, när man kan spela ”Lasergame” och dessutom få hamburgare att äta med en konditoritårta till avslutning.

Jag hade faktiskt förhoppningarna om att klassamhället var på väg att suddas ut men som det är nu så håller vi på att skapa ett nytt fattigSverige. Kraven på vad man ska och inte ska ha blir större och större.
Barnen i 4-års åldern har senaste iPhonen eller Paddan. En del föräldrar har inte ens råd att skicka med frukt till fruktstunden på skolan. Vilket jag tycker att skolan ska hålla med om de vill ha det så. Dessutom ska det vara skidor, skridskor och en massa annat till gympan. För att inte tala om kläderna. Moderiktiga och av rätt märke annars kan du lätt bli retad. En häftig frisyr klippt på salong, gärna med flera färger. Då är man inne.

Alla föräldrar som inte har råd då? Som är ensamstående och har det nog svårt att få det att gå runt. Föräldrar som bor i en alltför liten lägenhet för att de har inte råd med större. Föräldrar som inte har råd att ha ”mysfredag” varje vecka. Föräldrar som i bästa fall ”bara” har råd med en julklapp och då är det oftast något nyttigt och nödvändigt. Vad händer med de barnen? Har de mod och ork att stå emot samhällets krav på vad som är ”rätt”. Med samhälle menar jag oss alla. Vad får de med sig i bagaget? Hur långt orkar de gå?

Trots allt så blir det bra människor av de flesta. De klarar sin skolgång även utan frukt eller senaste mobilen. Kläderna på kroppen fungerade nog faktiskt bättre i skydd mot kyla och isande vindar än de moderiktiga som kompisen hade. Men vi får nog trots allt vara försiktiga i framtiden så att klassklyftorna inte blir större än de redan är. Så tänk er för innan ni säger något nedlåtande om en medmänniska för ni har absolut inte en aning om hur de har det.

Walk a mile in my shoe
before you judge me.

Saying-Good-Bye-

Var det bättre förr??

Nu har vi gått in i år 2015 och slänger ett getöga på hur år 2014 var. Vad hände i Sverige och världen?
I Sverige har vi haft ubåtsjakter, skogsbränder och en massa mord och hemskheter. Det toppar vi med en regeringskris som gjorde att vi hotades med omval. Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen och lyckas dessutom få en av sina medlemmar till vice talman.

Allt sammantaget gör att det på något sätt känns otryggt i vår lilla del av världen. Vi verkar totalt ha tappat empatin för andra människor. Vad är det som gör att någon med berått mod misshandlar eller dödar en annan utan att blinka och utan att verka ha dåligt samvete efteråt? En del styckar också sina offer som om det vore den enklaste saken i världen. Dessutom mobbar vi varandra så till den milda grad att en del väljer att avsluta sitt liv, för att de inte längre orkar med trakasserierna.
Hela klungor som helt oprovocerat hoppar på och misshandlar svårt, oskyldiga som bara ”råkade” gå förbi. Prata om att vara på fel plats vid fel tillfälle.
Det är som om vi inte längre bryr oss om konsekvenserna av det vi gör. Hur kunde det bli så galet? Jag har inget bra svar på det.                                         Vill vi inte se, höra eller prata om det, hur ska det då kunna bli bättre.

3aporAlltför många har börjat att prata illa om våra invandrade vänner. Ondgör sig över dem som sitter och tigger utanför affären. De säger ju inte mer än ”Hej, hej” så det är väl bara hälsa tillbaka och gå förbi om man nu inte vill ge en slant. Jag skulle då INTE vilja sitta så i timme efter timme och tigga. Nu påstås det att det är organiserat men jag tror ju inte det är så farligt som en del säger. Många tror att de som kommit hit som flyktingar lever ett liv i sus och dus med gott om pengar (läs bidrag) och där de flesta är kriminella. Men vet ni va? Jag tror att de är precis som de flesta människor. Visst finns det en del rötägg bland dem också men för det ska man ju inte dra alla över en kam. Vi har gott om svenskar som livnär sig på en del rackartyg och inte alltid är så ärliga. Nä, fram för det mångkulturella. Vi har mycket att lära av varandra. Det gäller bara att våga.

Många familjer lever i skuggan av ett missbruk i någon form. De skyddar och curlar så att fasaden utåt inte spricker. Där ska man leva som om allt vore så perfekt och de är den ”lyckliga” familjen. Men innanför väggarna så håller hela släkten på att förgås av skuld, skam, medberoende och en paniskt rädsla i att allt ska sluta med en katastrof. Många blir misshandlade av sina missbrukande anhöriga under psykosliknande tillstånd. Skräcken håller alla i ett järngrepp. De anhöriga kämpar som galningar för att komma på ett sätt att hjälpa. De ringer soc, psyket och polis. Skjutsar och hämtar. Försöker att alltid vara steget före. Är alltid kontaktbar, dag som natt, om det är så att de skulle behövas. Bokar tid på hälsocentralen i hopp om att kunna göra något som till slut gör att den missbrukande väljer ett liv i drogfrihet. För hur det än är så är det ett eget val. Ingen annan kan göra det åt dem.

Ja, vilken värld är det egentligen vi lever i.
# Drogliberalerna skriker högt och skrämmer slag på alla anhöriga som har levt med fasan att ha en som håller på att gå
under i ett missbruk.
# Sverigedemokraterna pratar nazistspråk och vill inte ha våra invandrare här. De får det att låta som om de är mindre värda.
En hemsk utveckling som många tyvärr anammar.
# Mord, misshandel, mobbing…Var är respekten för varandra och för de äldre? Den verkar inte finnas längre.
# Empatin existerar inte längre. Känslan av att kunna sätta sig in i en annans ställe och förstå hur den personen reagerar på
att bli slagen, bli utsatt för mobbing eller utanförskap, bli hånad eller skriken åt, den finns inte längre.

HJALTAR_WEBB ganska mini

Men, men mitt i allt detta tragiskt, hemska så finns dessa underbara vardagsänglar som lyser så klart att allt plötsligt är ljust, bra och väl värt att kämpa på. Dessa underbara vardagshjältar som utan en tanke på sig själv, ställer upp och kämpar för dem som inte orkar. Som helt osjälviskt hoppar i det kalla vattnet för att rädda den som trillat i. Alla som helt ideellt arbetar i olika organisationer utan en tanke på ersättning. Alla som vågar öppna mun och säga till när det gått alldeles för långt. Det är alla dessa, som trots allt, gör det värt att tro på mänskligheten igen.
Tack, tack och åter miljoners tack för att ni finns. Jag undrar hur det skulle ha sett ut annars…mycket, mycket värre. Det är jag helt övertygad om.

Nu önskar jag att år 2015 blir ett år av empatisk gemenskap istället för hemskt utanförskap. Att vi börjar att bry oss om varandra och tar tillvara på var och ens kunnande. Då skulle vi nog komma bra långt.

Till nästa gång

Saying-Good-Bye-