Medberoende eller möjliggörare

Igår satt jag på ett webbinarium som handlade om medberoende och vips så var man nästan 4 år tillbaks i tiden. Tänk att de flesta medberoende anhöriga reagerar på samma sätt. Detta är helt normalt i en onormal situation.

Medberoendet eskalerar ju mer man inser och förstår hur läget är. Man tar på sig att göra det mesta så att missbrukaren inte ska ”må så dåligt och missbruka ännu mer”. Vilket är precis det dom gör, eftersom de inte behöver ta några konsekvenser utan bara behöver ägna sig åt sitt missbruk.
Vi tar till och med på oss deras mående. Om vi pratar i telefon och den anhörige har ångest då får vi också ångest osv. Vi har med andra ord inget självständigt mående ens.

Vad är det vi gör då som möjliggör deras fortsatta missbruk? Vi har ständigt koll (tror vi) och har jour dygnet runt. Det kan ju hända att de ringer och måste in på psyket, om de mår dåligt eller akuten om de ”råkat” överdosera. Vi bokar tid till vårdcentral, fixar intyg så de kan åka till MoB:en (Missbruks och Beroendeenheten) för avgiftning. Vi städar så det inte ska se för djävligt ut för då kanske de mår lite bättre. Vi lagar, köper mat och åker dit med eftersom de har magrat så ini vassen. De behöver god och näringsrik mat. Vi vill gärna inbilla oss att de äter den.
Vi betalar deras skulder så de inte ska ha hunnit växa till stora belopp när de väl beslutat sig för att tillfriskna. Även drogskulder betalas så att de inte ska behöva vara så rädda att något hemskt händer dem.

Vi åker dit med blåbärssoppa och andra saker för de har ju ”magsjuka”. Herregud vad de måste ha skrattat. Det var ju abstinens under en avtändning. De ljuger och manipulerar, allt för att kunna droga i fred och det är ju precis det de får. Med anhöriga som går och sopar före så är det lugnt för dom att fortsätta.

Deras personlighet ändras. Från att tidigare ha brytt sig om andra så blir de väldigt egoistiska och tänker bara på sig själva. De kan bli aggressiva och det spelar ingen roll. Känner de sig hotade eller trängda så klappar de till oavsett om det är föräldrarna eller syskonen.De kan inte tänka logiskt. De ändrar klädstil. Slarvar med hygien och får en gångstil som är mer släpande och saktfärdig.

Varför gör man allt detta då? Jo, för det första så vet man inte vad man ska göra. Man tror att man är ensam om problemen och gör så gott man kan efter bästa förmåga. INGEN anhörig ska ha dåligt samvete för detta för alla gör nästan samma saker. Sen så är man livrädd att det ska hända dem något eller värsta fall att de dör. Tyvärr så händer det ändå hur vi än gör. Det är tyvärr endast missbrukaren som kan göra något åt sin situation och bestämma sig för att söka hjälp. Hur mycket vi än tjatar, tigger, ber eller hotar så rinner det av dem som vatten på en gås. Det är inte förrän det med deras mått mätt finns tillräcklig anledning att göra en förändring som det händer något. Då kanske de sträcker ut handen efter hjälp.

Som anhörig så är man beredd att ändra mycket i sin livssituation för att ”hjälpa” missbrukaren. Det kan vara att flytta, byta jobb så man får mer tid till missbrukaren. Skaffa något, tex en hund, så att de får ett större ansvar. Hur kan man tro att de ska kunna ta ansvar för något annat, när de inte kan ta ansvar för sig själv.

Jag har hört föräldrar som berättat att de varit beredda på att ta bort både sig och det missbrukande barnet, för att det är så djävligt att se hur de går ner sig och hur man än gör så blir det bara värre.

Möjliggörare är något som alla anhöriga till en missbrukare blir. Pga våra omsorger och handlingar så möjliggör vi så att de kan missbruka i lugn och ro utan att behöva ta konsekvenserna (annat än det psykiska).

I den här filmen som Umebrå berättar föräldrar ärligt, starkt och öppet om hur det är att leva med missbrukande barn

Min sons drogande eskalerade fruktansvärt fort och jag blev medberoende/möjliggörare med buller och bång. Han gick ner sig totalt och inga andra än vi nära anhöriga såg det. Han var dessutom över 18 år och då slår den ”fantastiska” sekretesslagen (ironisk) in. Vi pratade med missbruks men han var inte ”tillräckligt nergången” enligt dem. Nu hade vi tur och det var en polis som till slut förstod hur illa det var och kontaktade dem för ett LVU (lagen om vård av unga). Då fick han frivilligt gå med på behandling med möjlighet att påverka var den skulle ske. Nu skulle han bara först avgiftas. Det är väldigt få behandlingshem som tar emot dem om de inte är avgiftade. Det fanns tyvärr inte plats på MoB:en (Missbruks och Beroendeenheten) just då.

Tyvärr så hann han aldrig iväg. Onsdagen den 8/2-11 hittades han i sin lägenhet. Död av en överdos.

Detta är min älskade son. Alltid saknad, aldrig glömd.

Petter <3
Här är han 8 år.

pete2
Detta är 5 år före han dog.
Jag älskar detta kort som en kompis till honom tog i ett skolprojekt. Han ser så pillimarisk ut.

KOM IHÅG: Alla missbrukare är anhörig till någon som bryr sig om vad som händer.

Det var allt för denna gång//Acinna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s