”Fri vilja” ett slag i magen på anhöriga.

neuronser

Jag vet att jag hatade orden ”Fri vilja” medan min son höll på som värst. Allt, precis allt skulle ske av fri vilja.

Enligt Soc så blev det bättre resultat om de gick in i behandling av fri vilja.
På psyket fick de bara stanna om de gjorde det av fri vilja annars kunde de gå därifrån. Deras psykiska mående verkade vara av mindre betydelse.
På MoB:en under avgiftning så skedde den av Fri Vilja. När suget blev för starkt var det bara att gå därifrån och fortsätta droga. Lite utvilad och med mat i magen så orkar de ett tag till.
Det var väl endast polisen som kunde ta reda på dem om de var i  dåligt skick. Då fick de sitta i fyllecell ett par timmar. Tack och lov för det iaf, även om inte vi fick veta något pga sekretessen (över 18 år).

Hur kan någon överhuvudtaget tro att en missbrukare har en Fri Vilja? De har en hjärna som är kidnappad av drogen och det är kidnapparen som styr och ställer. För en liten stund, ibland så kan missbrukaren vilja gå med på saker som vi gör för att hjälpa. Den tanken går fort över när kidnapparen skriker efter att den vill ha mer och mer och mer.
Vi måste först och främst få ut kidnapparen från hjärnan med hjälp av avgiftning och det måste ske under tvång. Först när det är gjort så kan missbrukaren ha en Fri Vilja. En Fri Vilja att bestämma sig hur han/hon vill gå vidare med sitt liv.
Kidnapparen kommer att knacka på med jämna mellanrum. Ofta i början men sedan allt mer sällan. Då gäller det för missbrukaren att kunna stå emot av sin egna Fria Vilja och göra ett eget val om hur de vill ha framtiden.

Då men först då kan vi börja prata om FRI VILJA.

Saying-Good-Bye-

 

Helvetes sorg

Såg denna på Facebook och tyckte det var så bra skrivet av denna polis. Det är ju faktiskt fler som blir berörda när ens barn dör. Fast just i det ögonblicket så tänker man inte så.
Här kommer texten:

HELVETES SORG

Du skriker förtvivlat ut din sorg och jag känner hur hela din kropp börjar skaka. Jag håller om dig och du trycker dig hårdare mot mig. Du försöker gråta men kan inte. Den enorma chocken, din sorg och all din rädsla; allting är för mycket. För stort. Du fortsätter skaka och jag vet inte vad jag ska göra. Hålla om dig hårdare? Eller släppa taget helt?

Du börjar klandra dig själv. Snälla du, gör inte det. Det var inte ditt fel, du gav aldrig upp och du gjorde verkligen allt som stod i din makt. Men i slutändan var det hans beslut, hans och ingen annans.

Jag försöker alltid uppehålla någon slags mental sköld för min egen skull. Men den här gången misslyckas jag, skölden går sönder och skriken letar sig genom uniformen, förbi skyddsvästen och hugger mig rakt i hjärtat. Jag tycker så fruktansvärt synd om dig.

Dina skrik, all din smärta; ingenting lämnar mig oberörd och jag önskar så innerligt att jag kunde trösta dig. Men hur mycket jag än vill så jag kan inte. Ingen kan. Inga ord eller meningar i världen kan få dig att må bättre.

Så jag förblir tyst, fortsätter hålla om dig ute på gräsmattan där vi nu sitter. Jag blev tvungen att ta dig hit, bort från platsen, bort från det hemska du möttes av när du kom hem och nu måste bära med dig resten av ditt liv. Ditt liv som nu ligger i spillror, som aldrig kan bli som det var innan. Innan du kom hem.

Jag känner hur tårarna är nära. Men jag vill inte börja gråta, jag kan inte, får inte! Jag tror inte att det är det du behöver. Skärp dig, Tobbe, börja inte gråta nu! Jag lyckas hålla tårarna tillbaka och fortsätter fokusera på dig.

Det du går igenom borde ingen mamma någonsin få uppleva. Eller pappa. Ingen förälder i världen. Eller någon överhuvudtaget. Men du gör det, och du gör det just nu.

Nu har ambulansen lämnat mot lasarettet. Såg du det? Ser du någonting överhuvudtaget; klarar du av att förstå allt som händer omkring dig? Är du medveten om alla människor omkring oss som nyfiket samlas och undrar vad som har hänt? Jag tror inte det.

Jag vill be dom alla att dra åt helvete, sköta sig själva och sluta vara så nyfikna hela tiden. Men det kommer jag inte göra. Har ingen möjlighet till det. De får stirra bäst de vill. Men att de inte skäms! Fattar dom inte? Låt oss vara ifred. Låt mig göra mitt jobb!

Jag sätter dig i polisbilen och kör till lasarettet. Väl framme går min kollega in medan jag håller kvar dig utanför. Han återvänder snart med en menande blick och tre ord: ”Det är förberett.”

Vi går in och möts av två sjuksköterskor. De tittar på dig, på mig, på oss. De vet. De förstår, ord är överflödiga. Vi går förbi receptionen, passerar väntrummen och bort till ett särskilt, avskilt rum. Du har aldrig varit där förut. Men jag har. Många gånger.

Jag vet vad det är för slags rum. Det är fint där inne, sparsamt möblerat med en soffa, två fåtöljer och ett soffbord. På soffbordet står ett ljus och bredvid ligger ett paket näsdukar. Ett mysigt litet rum, men ändå inte. Det är ett rum där man väntar. Väntar på besked.

Detta är ingenting du känner till när jag sätter dig i soffan. Du frågar efter något att dricka och jag går iväg och för att hämta vatten. Jag hittar en vask med sådana vita plastmuggar man alltid ser hos läkaren. Jag fyller två stycken med vatten och går in till dig igen. Jag lämnar över muggarna och du dricker. En sjuksköterska sitter hos dig nu så jag lämnar rummet och ställer mig utanför dörren.

Nu kommer läkaren tillsammans med en kurator och en präst. Han går in och lämnar beskedet. Livet gick inte att rädda. I korridoren utanför hör jag och min kollega dina förtvivlade skrik genom väggarna. Vi tittar på varandra men säger ingenting. Det finns ingenting att säga. Jag mår skit. Men det bleknar i jämförelse med vad du går igenom.

Kuratorn kommer ut i korridoren och jag berättar för henne att vi behöver lämna för att köra till stationen och avrapportera. Ska vi gå in och säga hejdå? Skriken har upphört och bakom dörren hörs inte ett ljud. Om prästen har lyckats få kontakt med dig vill jag inte störa. Kuratorn instämmer, kanske bäst att låta bli.

Så jag lämnar dig där utan att säga hejdå, går ut till polisbilen och kör iväg. Det känns så fel, så dumt att bara försvinna på det sättet, men det var förhoppningsvis nog bäst för dig.

Och det är det enda som räknas.
För du har din helvetes sorg.

// Lundapolisen, Tobbe

Rysk roulett med livet som insats.

Jag blev så fruktansvärd upprörd igår över en kommentar på ett inlägg på Facebook så jag måste skriva av mig lite frustration.
Det var en tjej som satt in denna bild:

connor

Tryck på bilden så länkas du till Daily Mails artikel om Connor.

Den föreställer 19-årige Connor Eckhardt som föll i koma och blev hjärndöd efter att ha prövat Spice för första gången. Efter 4 dagar så tog man vara på de organ som gick att transplantera och därefter stängdes respiratorn av. En mycket tragisk händelse som familjen vill ska berättas för att, kanske andra ungdomar ska tänka sig för innan de prövar att röka Spice.

På inlägget var det en man som kommenterat så här:
”Rätt åt honom. Är man så dum att man provar droger förtjänar man att dö (å ingen medkänsla till dom anhöriga)”.
Precis så skrev han. På sin profilbild sitter han och håller ett litet barn i famnen. Om han är så gammal som han ser ut så måste det vara ett barnbarn.
Undrar hur han hade reagerat om det gällt hans barn eller barnbarn och någon slängt dom orden i hans ansikte. Nog tror jag att han hade blivit rätt förbannad.

Tycker att uttalandet är ganska empatilöst. Tänk om man skulle tänka så om allt som man vet är farligt.
Någon som omkommer i en bilolycka…Han får skylla sig själv för han visste ju att det är jättefarligt…osv
Det finns ju hur mycket som helst som vi vet är farligt och ändå gör vi det. Vi kalkylerar med riskerna och tror ju att INTE DRABBAR DET OSS. Nu drabbar det en del och Connor fick betala det högsta priset av alla. Han anhöriga ska nu leva sina liv utan Connor pga att han tog ett felaktigt beslut. Jag tycker det är oerhört tragiskt och lider verkligen med de anhöriga.

Någonstans så hoppas jag ju, att han som skrev detta gjorde det bara för att på något sätt få igång en diskussion. För jag kan inte tro att någon är så känslokall och empatilös. Ett missbruk kan dessutom drabba vilken familj som helst. Ingen är vaccinerad mot missbruket. Adel, präster, borgare eller bönder, har absolut ingen betydelse.

Det är bara bra om vi sprider Connors historia vidare så att den når många, många fler. Kanske någon får en tankeställare och tar ett annat beslut än vad som var tänk i början och kanske kan en familj glädjas åt livet i stället för att begråta döden.

R I P Connor

Känslan av att vara helt ensam…

Loneliness-Quotes-50

Det är  den känsla man har när man just har upptäckt att ens barn håller på med saker de inte ska. Om då dessutom redan engagerat sig i ett självskadebeteende och trott att det var det största problemet då blir man lite omskakad när sanningen går upp för en.
Man har inte hört någon annan i bekantskapskretsen som pratat om något av det man kämpar med eller mot. I början så berättade jag inte ens för gubben, för man ville skona de andra.
Jag satt och googlade självskadebeteende och missbruk. Jag satt massor av gånger och slog telefonnumret till FMN men vågade inte riktigt, för tänk om jag hade fel. Det kanske inte var så farligt och då kanske jag drog igång något riktigt eländigt. Tänk om jag hade vetat allt jag vet nu, när allt är försent.

Det finns ju hur många anhöriga som helst. Min historia är inte på något sätt unik. Det finns de som har haft eller har det mycket, mycket värre. Men just då så kände jag mig som den ensammaste i hela världen. Tills en dag när jag på affärens parkering stöter på en bekant som har modet att berätta att hon var på väg upp på soc. Hennes son drogade. ”Nä, inte du också” var min spontana kommentar. Det var tack vare henne som jag fick modet att gå med i FMN.

Nu har hon och jag startat upp en kontaktgrupp i våran lilla stad. Nu är det våran tur att ge hopp till andra anhöriga i denna hemska situation så de kanske slipper känna sig som ”ensammast i hela världen”. Jag har dessutom träffat en del som också förlorat sina barn till drogdjävulen. Egentligen har vi inte tid att arbeta (vi gör ju detta på våran fritid) för det är otroligt mycket mer vi skulle kunna göra om bara tid fanns. Nu är jag och min vän inte bangen när det gäller att synas utåt men annars så är det absolut tysthetslöfte som gäller. Alla ska våga berätta om sig och sitt utan att det kommer ut på stan.

Som ni förstår så har känslan av att man var ensam försvunnit. Man hade ju hoppats att det inte skulle vara så många som drabbats som det vi gjort. Vi hoppas att vi åtminstone kan hjälpa någon annan anhörig i deras kamp mot missbruket.

Hälsningar från ett soligt men kallt norr//Acinna

Vilomah

Vilomah

Jag hade inte en aning om att det fanns ett speciellt namn för en förälder som mist sitt barn. På något sätt så känns det riktigt bra. Man kan säga ett enda ord ”Vilomah” och hoppas att andra förstår.
Förstår…Ja, det gör endast föräldrar som är i samma sits och har tappat ett barn.
De andra kan bara föreställa sig men de har inte en blekaste aning om hur det verkligen är.

De har inte en aning om hur det känns att få hjärtat totalt sönderslitet.
De har inte en aning om hur länge (olika från person till person) det tar innan det börjar läka och bli ett ärr.
Ett ärr som blir kvar för resten av livet och ömmar riktigt ordentligt ibland.

De dagar tårarna bara ligger och väntar på att få komma ut.
De dagar man gråter för ingenting, en låt som påminner, något sorgligt på TV, en tanke, ett minne…
Ja, den dagen svämmar det över och går inte att hejda för att nästa dag kännas hyfsat.

Längtan kommer man aldrig över.
Längtan efter att få krama igen.
Längtan efter att få höra dina tankar och funderingar.
Längtan efter att känna din lukt.
Längtan efter att du ska fixa och ordna med min dator.
Längtan efter att du bara ska finnas här hos mig.
Längtan efter att få höra dig sjunga.
Längtan efter att få träffa dig.
En enorm längtan efter dig, min älskade unge.

Until next time/din Vilomah

Medberoende eller möjliggörare

Igår satt jag på ett webbinarium som handlade om medberoende och vips så var man nästan 4 år tillbaks i tiden. Tänk att de flesta medberoende anhöriga reagerar på samma sätt. Detta är helt normalt i en onormal situation.

Medberoendet eskalerar ju mer man inser och förstår hur läget är. Man tar på sig att göra det mesta så att missbrukaren inte ska ”må så dåligt och missbruka ännu mer”. Vilket är precis det dom gör, eftersom de inte behöver ta några konsekvenser utan bara behöver ägna sig åt sitt missbruk.
Vi tar till och med på oss deras mående. Om vi pratar i telefon och den anhörige har ångest då får vi också ångest osv. Vi har med andra ord inget självständigt mående ens.

Vad är det vi gör då som möjliggör deras fortsatta missbruk? Vi har ständigt koll (tror vi) och har jour dygnet runt. Det kan ju hända att de ringer och måste in på psyket, om de mår dåligt eller akuten om de ”råkat” överdosera. Vi bokar tid till vårdcentral, fixar intyg så de kan åka till MoB:en (Missbruks och Beroendeenheten) för avgiftning. Vi städar så det inte ska se för djävligt ut för då kanske de mår lite bättre. Vi lagar, köper mat och åker dit med eftersom de har magrat så ini vassen. De behöver god och näringsrik mat. Vi vill gärna inbilla oss att de äter den.
Vi betalar deras skulder så de inte ska ha hunnit växa till stora belopp när de väl beslutat sig för att tillfriskna. Även drogskulder betalas så att de inte ska behöva vara så rädda att något hemskt händer dem.

Vi åker dit med blåbärssoppa och andra saker för de har ju ”magsjuka”. Herregud vad de måste ha skrattat. Det var ju abstinens under en avtändning. De ljuger och manipulerar, allt för att kunna droga i fred och det är ju precis det de får. Med anhöriga som går och sopar före så är det lugnt för dom att fortsätta.

Deras personlighet ändras. Från att tidigare ha brytt sig om andra så blir de väldigt egoistiska och tänker bara på sig själva. De kan bli aggressiva och det spelar ingen roll. Känner de sig hotade eller trängda så klappar de till oavsett om det är föräldrarna eller syskonen.De kan inte tänka logiskt. De ändrar klädstil. Slarvar med hygien och får en gångstil som är mer släpande och saktfärdig.

Varför gör man allt detta då? Jo, för det första så vet man inte vad man ska göra. Man tror att man är ensam om problemen och gör så gott man kan efter bästa förmåga. INGEN anhörig ska ha dåligt samvete för detta för alla gör nästan samma saker. Sen så är man livrädd att det ska hända dem något eller värsta fall att de dör. Tyvärr så händer det ändå hur vi än gör. Det är tyvärr endast missbrukaren som kan göra något åt sin situation och bestämma sig för att söka hjälp. Hur mycket vi än tjatar, tigger, ber eller hotar så rinner det av dem som vatten på en gås. Det är inte förrän det med deras mått mätt finns tillräcklig anledning att göra en förändring som det händer något. Då kanske de sträcker ut handen efter hjälp.

Som anhörig så är man beredd att ändra mycket i sin livssituation för att ”hjälpa” missbrukaren. Det kan vara att flytta, byta jobb så man får mer tid till missbrukaren. Skaffa något, tex en hund, så att de får ett större ansvar. Hur kan man tro att de ska kunna ta ansvar för något annat, när de inte kan ta ansvar för sig själv.

Jag har hört föräldrar som berättat att de varit beredda på att ta bort både sig och det missbrukande barnet, för att det är så djävligt att se hur de går ner sig och hur man än gör så blir det bara värre.

Möjliggörare är något som alla anhöriga till en missbrukare blir. Pga våra omsorger och handlingar så möjliggör vi så att de kan missbruka i lugn och ro utan att behöva ta konsekvenserna (annat än det psykiska).

I den här filmen som Umebrå berättar föräldrar ärligt, starkt och öppet om hur det är att leva med missbrukande barn

Min sons drogande eskalerade fruktansvärt fort och jag blev medberoende/möjliggörare med buller och bång. Han gick ner sig totalt och inga andra än vi nära anhöriga såg det. Han var dessutom över 18 år och då slår den ”fantastiska” sekretesslagen (ironisk) in. Vi pratade med missbruks men han var inte ”tillräckligt nergången” enligt dem. Nu hade vi tur och det var en polis som till slut förstod hur illa det var och kontaktade dem för ett LVU (lagen om vård av unga). Då fick han frivilligt gå med på behandling med möjlighet att påverka var den skulle ske. Nu skulle han bara först avgiftas. Det är väldigt få behandlingshem som tar emot dem om de inte är avgiftade. Det fanns tyvärr inte plats på MoB:en (Missbruks och Beroendeenheten) just då.

Tyvärr så hann han aldrig iväg. Onsdagen den 8/2-11 hittades han i sin lägenhet. Död av en överdos.

Detta är min älskade son. Alltid saknad, aldrig glömd.

Petter <3
Här är han 8 år.

pete2
Detta är 5 år före han dog.
Jag älskar detta kort som en kompis till honom tog i ett skolprojekt. Han ser så pillimarisk ut.

KOM IHÅG: Alla missbrukare är anhörig till någon som bryr sig om vad som händer.

Det var allt för denna gång//Acinna